Svar: Donatismen var en kyrklig rörelse i Nordafrika, som grundades i början av 300-talet av Donatus den store, biskop av Casae Nigrae i nordafrikanska Numidien.
Donatisterna menade att endast de präster som stått emot förföljelserna under den romerske kejsaren Diocletianus åren 303-305 utan att kompromissa på någon punkt var verkligt kristna. De som hade gett vika i något avseende ansågs ha förlorat sitt ämbete och därmed var deras sakrament inte giltiga.
Donatisterna bröt sig ur den romerska kyrkan och bildade en egen kyrka, som kejsar Konstantin försökte göra slut på men utan att lyckas. Den fanns kvar in på 600-talet.
Pelagianismen var en lära om människans fria vilja som framlades av den iroskotske munken Pelagius som var verksam i Rom och Nordafrika där han ledde en asketisk rörelse i början av 400-talet.
Han förkastade tanken på både arvsynd och predestination och menade att människans i grunden är god och har en fri vilja och därmed möjlighet att alltid välja att göra gott eller ont. Att hon trots att hon innerst inne är god väljer det onda så ofta beror på att synden blivit en vana. Enligt Pelagius beror frälsningen på människans eget beslut sedan hon fått vägledning genom bibelns ord och Jesu exempel.
Pelagianismen fördömdes som villolära vid flera kyrkomöten under 400-talet.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|