Följ Bibelfrågan på Facebook

Förekom det slaveri i det gamla Egypten?

Bibelfrågan: Frågor och svar

Antalet slavar i Egypten ökade kraftigt under Nya riket, på 1500-talet f Kr, när faraonerna gjorde erövringar i Nubien, Kanaan och Syrien och hela befolkningar förslavades på en och samma gång.

Fråga: I 2 Mosebok står det om israeliternas slaveri i Egypten. Men många som jag känner säger att det inte finns några dokument (förutom Bibeln) som berättar om något slaveri, utan att faraonerna hade anställda, som under dugliga förhållanden, arbetade för farao. Överdriver Bibeln eller är det mina vänner som har fel? Finns det andra texter som bekräftar Bibelns historia? (C.W.)

Visst finns det egyptiska dokument, både papyrer, inskriptioner på stenar och reliefer som visar att egyptierna använde sig av slavar. Slaveri var en naturlig del av det egyptiska samhället liksom i de kringliggande länderna. Om vi läser i bibeln ser vi att israeliterna också hade slavar. Däremot var förhållandena för slavarna olika bland olika folk.  

Det egyptiska slaveriet skilde sig till exempel avsevärt från slaveriet i de amerikanska sydstaterna i modern tid, där de svarta slavarna var helt utlämnade åt sin ägares godtycke och ofta fick lida svårt. Det är kanske detta som i första hand har format vår bild av slaveriet.  

Det egyptiska ordet för ”slav” var hem, ett ord som ursprungligen betydde ”kropp”, och det stod för en person med inskränkta rättigheter och med skyldighet att utföra vissa uppgifter, till en början endast åt en gud eller åt kungen, men senare (sedan slutet av Gamla riket) även åt privatpersoner.  

Även om det alltid hade funnits slavar i Egypten blev antalet utländska slavar i landet allt större under Mellersta riket. De flesta kom från Asien och var antingen krigsfångar eller köptes av slavhandlare och importerades från andra folk. Antalet slavar i landet ökade ännu mer under Nya rikets mest expansiva skede (på 1500-talet f Kr) när faraonerna gjorde erövringar i Nubien, Kanaan och Syrien och hela befolkningar förslavades på en och samma gång. Exakt hur många slavar det fanns i Egypten då är svårt att säga, men enbart templen - framför allt Amen-templen - måste ha ägt hundratusentals slavar.

Under farao Thut-Moses III:s fälttåg togs fångar, och slavar ingick i den tribut som de besegrade folken tvingades betala:

”Det krigsbyte som togs var ... 691 fångar, 29 händer [av dödade], 48 ston ... 295 manliga och kvinnliga slavar, 68 hästar, 2 guldfat, 3 silverfat” (Rapport från Thut-Moses III:s tid, ca 1450 f Kr)

Vid ett annat tillfälle rapporteras Thut-Moses III ha återvänt från ett fälttåg i Kanaan med närmare 90 000 fångar, huvudsakligen civilbefolkning.

I Harris-papyren från 1200-talet f Kr berättas om Ramses II:s krigståg där han besegrade ”meshwesh, libyerna, esbet, keikesh, shai, hes och beken”:

”Jag förde bort dem som mitt svärd skonade, oräkneliga fångar ... deras hustrur och barn i tiotusental, deras boskap i hundratusental” ”Jag ... märkte dem och gjorde dem till slavar, präglade med mitt namn; med deras hustrur och deras barn gjordes sammaledes.”

Ofta fick personer som deltagit i striderna slavar som tack för sina insatser för farao:

”Sedan Avaris [de semitiska hyksoskungarnas huvudstad] förstörts förde jag med mig krigsbyte därifrån: en man, tre kvinnor. Hans majestät gav mig dem som slavar. Sedan belägrades Sharuhen i tre år. Hans majestät förstörde det och jag tog krigsbyte därifrån: två kvinnor och en hand [?]. (Ur Ebans son Ahmoses självbiografi, 1500-talet f Kr)

Men de fångar som råkade mest illa ut var de som skickades att arbeta som slavar i de fruktade guld- och koppargruvorna i Nubien och Sinai, där männen dog i stora antal av utmattning och uttorkning i ökenhettan. Men andra krigsfångar upptogs i armén och kom till exempel att utgöra en stor del av Ramses II:s livvakt. Likaså kom många att arbeta som slavar på egendomar som ägdes av faraoner, adelsmän och präster. På Wadi Half-stelen berättar farao Seti I (1200-talet f Kr) att han skänkt manliga och kvinnliga slavar till Min-Amens tempel i Buhen. Ramses III sägs ha gett 113 000 slavar till templen under sin regeringstid på 1100-talet f Kr. Och i templen arbetade de med många olika uppgifter.

De lyckosammaste var de slavar som fick arbeta för den kungliga familjen eller adelsmännen. Deras liv var ofta till och med lättare än de infödda egyptiska böndernas. Och en del barn till slavar såg till att göra sig oumbärliga för sina herrar och avancerade till höga positioner inom byråkratin eller gifte in sig i sina tidigare ägares familjer sedan de blivit fria.

Dessutom köpte man slavar från andra länder. Överallt i den antika världen hände det att resenärer tillfångatogs när de befann sig i främmande länder, där ingen kände dem, och såldes som slavar. Ofta fanns det ingen de kunde vädja till om hjälp. Men den egyptiska slavhandeln var mycket mer småskalig än på andra håll, exempelvis i Grekland och Rom (där man räknar med att 20 procent av invånarna var slavar). Det fanns exempelvis inga slavmarknader. Däremot vet man att Egypten sålde och köpte slavar från andra länder om de hade speciella kunskaper eller egenskaper - till exempel när farao Amenhotep III beställde 40 vackra flickor från Milkilu, den kananeiske fursten av Gezer:

”Se, jag har sänt dig Hania ... med handelsvaror för att i utbyte få vackra konkubiner... Silver, guld, dräkter, turkoser, alla sorters dyrbara stenar, stolar av ebenholts och andra värdefull ting, värda 160 deben. Sammanlagt: 40 konkubiner - priset för varje konkubin är fyrtio kit silver. Sänd därför mycket vackra konkubiner utan brister.” (Brev från Amenhotep III till Milkilu, 1400-talet f Kr)

Men det var inte bara krigsfångar och utlänningar som blev slavar. Även egyptiska brottslingar kunde betala de penningböter de ådömts genom att arbeta som slavar under en begränsad period. Andra såldes till slaveri på grund av skulder, och det hände också att fattiga människor sålde sig själva som slavar för att garantera sig själva mat och tak över huvudet. Dessa "frivilliga trälar" förlorade inte alla sin medborgerliga rättigheter, och ibland var den ekonomiska trygghet de fick värd att offra vissa friheter för.

I juridiskt hänseende betraktades slavar som lösöre på samma sätt som t.ex. boskap och de kunde säljas, skänkas bort som gåvor eller testamenteras bort

”Jag skriver detta testamente till min hustru, en dam från staden Gesiabet, Sheftu, kallad Teti, dotter till Sit-Sopdu, rörande all den egendom som min broder Ankh-renef... gav till mig. Hon kan ge dessa ting efter behag till de barn hon kan komma att föda åt mig. Jag ger henne också de fyra kanaaneer som min broder, Ankh-renef, gav till mig. Hon kan ge dem till sin barn om hon så önskar” (En prästs testamente, Khun-papyren, ca 1900 f Kr)

Barnen till de egyptiska slavarna ärvde sina föräldrars ställning. De föddes alltså till trälar och betraktades som sin herres egendom:

”Jag testamenterar härmed till medborgarinnan Ineksenedjem, den kvinna som är i mitt hus, allt jag har införskaffat tillsammans med henne, nämligen två manliga tjänare och två kvinnliga tjänare, sammanlagt 4 stycken, och deras barn.” (Amenkhus testamente, ca 1100 f Kr)

Ibland kunde en slav friges, vilket ansågs vara till fördelo för slavägarens själ, och det hände också att slaven adopterades av sin forne ägares familj:

”Den slav jag har fått för eget bruk och vars namn är Amenjoiu har jag vunnit genom min arms kraft då jag åtföljde nmin kung. Hör ... han skall inte längre hejdas vid någon av kungens portar. Jag har gett honom min syster Nebettas dotter Takmenet till hustru och skänkt honom en andel lika stor som min hustrus och min systers. Han ... är inte längre fattig.” (Sa-bastet, kunglig barberare hos Thut-Mosis III (1400-talet f Kr)

Vad det gäller de hebreiska invånarna i Egypten, så är det knappast troligt att de - som flyttat in i Egypten helt fredligt - plötsligt alla skulle ha blivit slavar i den bemärkelsen att de blev faraos eller någon annans personliga egendom. Men när de egyptiska kungarna vid Nya rikets början på 1500-talet f Kr startade stora offentliga byggnadsprojekt dit man tvångsinkallade arbetare, och då naturligtvis främst invandrare, förvandlades den frihet israeliterna en gång haft som kringvandrande nomader - liksom den frihet de haft som jordbrukare och boskapsskötare under de semitiska hyksoshärskarnas tid - till slaveri.

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Det osyrade brödets högtid
När Israels barn skulle fly från slaveriet i Egypten omkring tusen år före vår tideräknings början var det bråttom.

Israels slaveri i Egypten
Den första tiden i Egypten var gynnsam för de hebreiska invandrarna, men med tiden började främlingsfientligheten göra sig märkbar och förhållandena för israeliterna blev allt svårare.

Barnet i vassen
Vem var det de hittade i vassen? Vem var det som hittade honom och hur kom det sig att han hamnade i vassen?

Hur kunde israeliterna gå över Röda havet?
Måste man inte vara mer än lovligt naiv om man tror att Röda havet kan ha delat sig så att hundratusentals människor kunde traska över, så som det står i moseboken?

Vad hände med farao efter isreliternas flykt?
Vilken farao var det som regerade i Egypten när Moses hjälpte Israels folk att fly från slaveriet och vad hände med honom efter uttåget och händelsen vid Röda havet?

Israeliternas slaveri i Egypten
Jag undrar om det i den egyptiska historien finns nedtecknat något om israelernas tid i egypten, om slaveriet och uttåget m.m.

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.