Svar: De flesta folk under antiken föreställde sig jorden som en platt skiva och himlen som en kupol. Och det var ju inte så underligt. Vart man än begav sig så var ju jorden faktiskt platt (bortsett från lite berg och hav), och hur långt man än tittade åt alla håll, när man exempelvis stod ute på en slätt eller i en öken, så sträckte sig ju jorden alldeles plant ända bort till horisonten eller bergen i fjärran. Och över alltihop välvde sig himlen som en gigantisk kupol, där den lilla heta solen fanns på dagarna och de ännu mindre stjärnorna fanns på nätterna.
Så rent förnuftsmässigt var det följaktligen ganska uppenbart att den jord man stod på var platt (varför skulle den inte vara det?) och att himlen var en kupol över alltsamman. Och därav följde logiskt sett att eftersom jorden inte kunde vara oändlig (luftkupolen och jordplattan måste ju mötas någonstans) så fanns det alltså en ytterkant runt alltihop (världens ände) och utanför den kunde det ju bara finnas tomma intet - där man säkert kunde falla ner om man exempelvis seglade för långt...
Detta är naturligtvis den världsbild man möter även hos bibelns författare. Men på några ställen finns det faktiskt bibelverser som ger en antydan om att en del av de gamla gudsmännen kan ha varit medvetna om att jorden är ett fritt svävande klot - åtminstone får man det intrycket när man läser vad de skrev om Gud några hundra år före vår tideräknings början:
"Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet" (Job 26:7)"Han är den som tronar över jordens rund..." (Jes 40:22)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|