Svar: Om själva den fysiska himlakroppen jorden och den här planetens bästa hade varit Guds huvudsyfte så hade det kanske varit bäst att aldrig låta människan bli till. Och det finns miljarder planeter i universum där det inte finns några människor och kanske inte något liv över huvud taget. Men Guds främsta syfte med just den här planeten var något annat...
Bibeln berättar redan i sitt allra första kapitel vad som var Guds syfte med jorden. Där finns en mäktig, poetisk beskrivning av hur Gud skapade vår värld, gjorde den beboelig och fyllde den med liv. Själva kärnan, höjdpunkten i historien, är människans ursprung. Berättelsen leder steg för steg fram till de oerhörda orden:
"Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss" (1 Mos 1:26)
De här få orden säger långt mer om det verkliga syftet med vår existens, den yttersta meningen med livet, än de flesta inser...
När Gud förklarade att han skulle skapa sin avbild markerade han den definitiva skillnaden mellan djuren på jorden och den varelse han snart skulle börja skapa av råmaterial från vår planet. Han hade skapat fiskarna och de andra vattendjuren efter deras arter, fåglarna efter deras arter och däggdjuren, boskapsdjuren och kräldjuren efter deras arter. Han skapade åsnorna efter åsnornas art, myrorna efter myrornas art, aporna efter apornas art...
Men människan skapade han "efter sin egen art", till sin egen avbild (imago dei på latin), till att vara lik honom! Inte i någon sorts bildlig bemärkelse, utan bokstavligen. En varelse som var lik honom i alla avseenden, på samma sätt som våra barn är lika oss. Och liksom våra barn är dödliga varelser av kött och blod precis som vi, avsåg Gud att hans barn skulle bli odödliga varelser av ande - precis som han (Joh 4:24). Varelser med evigt liv (Joh 5:26). Varelser med alla de egenskaper som karakteriserar Gud. Varelser som fungerade i total harmoni med de eviga principer, de eviga orubbliga lagar, som han lagt ner i hela sin skapelse och som styr hela universum...
Sedan kan man naturligtvis gå vidare och fråga sig varför Gud ville skapa sin avbild. Något svar på den frågan finns inte, men kanske ligger det i själva Guds väsen, i Guds natur, att vilja få "söner och döttrar", precis som det ligger i vår natur att vilja få barn. Kanske är rentav vår medfödda längtan efter barn inget annat än ett "arv", en återspegling, av samma längtan hos vår far, Gud? Kanske vittnar just det faktum att vi vill ha barn om en "egenskap", ett "karaktärsdrag", som vi har fått med oss från vår förälder, vår Skapare.
Kanske ville Gud helt enkelt ha en "avkomma" som han kunde ge kärlek till, som kunde ta del av hans härlighet, som kunde bli som han, som kunde bli lik honom, evig, odödlig.
Kanske var Guds ursprungliga beslut - "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss" - i princip detsamma som när vi beslutar oss för att skaffa barn och ge dem allt, ge dem det bästa, låta dem få dela "vår härlighet", det liv som vi ju älskar.
Och när så Gud bestämde sig för att skapa sin avbild, så handlade det verkligen om hans avbild i bokstavlig mening, individer med samma personlighet, samma karaktär, som han själv. På samma sätt som våra barn är en avbild av oss. Till en början formade av jordens materia (det hebreiska ordet adam betyder just "jordvarelse") men med en inneboende potential att slutligen omvandlas från materia till ande, till Guds fullkomliga, eviga avbild (Joh 3:6, 1 Kor 15:44-49 och 1 Joh 3:2).
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|