Följ Bibelfrågan på Facebook

Varför ett evigt helvete?

Bibelfrågan: Frågor och svar

Tanken på att onda människor skulle få sitt straff efter döden tilltalade många som sett hur de mest ondskefulla ostraffat kunnat begå sina brott och leva ett liv i bekvämlighet och lyx.

Fråga: Jag undrar lite om vad bibeln säger om helvetet? Är helvetet en plats där människor som dömts av Gud ska få lida och pinas i all evighet eller är helvetet en förintande eld där dom slutar att existera? Men varför skulle Gud vilja att människor ska få lida i evighet? Vad skulle det vara för mening med det? (R.K.)

Ja, vad skulle det vara för mening med med att människor - oavsett vilka synder de begått - skulle plågas i all evighet utan att någonsin förintas av en eld som aldrig slocknar? För det är ju så bilden av helvetet ser ut i de flesta människors ögon. En plats långt nere i jorden, en väldig underjordisk håla fylld av pinande lågor och svavelångor där djävulen härskar och syndare plågas.

Faktum är att det vore fullkomligt meningslöst. Men så är inte heller detta "helvete" någonting som är hämtat ur bibeln. Varken Gamla eller Nya testamentet har någon som helst "miljöbeskrivning" av helvetet. Faktum är att bibeln inte ens nämner något helvete i den bemärkelse vi föreställer oss det.

Visserligen finns ordet "helvete" i en del svenska bibelöversättningar (i 1917 års översättning förekommer det inte alls), men om man tittar närmare på de hebreiska eller grekiska ord som bibelns författare använt på respektive grundspråk så visar det sig att den företeelse som åsyftas inte har särskilt mycket likhet med den bild av begreppet "helvete" som finns i de flesta människors medvetande.

Tron på en sådan brinnande avgrundsvärld är nämligen någonting som inte har sin utgångspunkt i bibeln och aldrig fanns i Jesu och apostlarnas undervisning. Den har över huvud taget inte sin grund i vare sig den judiska eller urkristna tron, utan är ett påfund som har hämtat näring från en rad andra religioner. Den är en blandning av bibliska sanningar, hednisk vidskepelse och mänsklig fantasi. Att den över huvud taget har kommit in i den kristna föreställningsvärlden beror på en märklig sammanblandning av flera olika begrepp...

Under den tid som skildras i Gamla testamentets äldsta skrifter - då Gud utsåg Abrahams ättlingar till sitt egendomsfolk och ledde dem framåt genom historien - skilde sig dessa hebreer helt naturligt i många avseenden från de omgivande folken. Medan andra folk trodde på mängder av olika gudar och hade diverse olika fantasifulla uppfattningar om vad som följde efter döden, hade hebreerna Guds uppenbarelse. Och följaktligen var det hebreiska folket unikt bland folken i främre Asien i så måtto att dess heliga skrifter inte talade om någon straffort efter döden.

När vi i vissa översättningar av den hebreiska bibeln - alltså det Gamla testamentet - möter ordet "helvete" är det en olycklig översättning av det hebreiska ordet sheol. Det olyckliga ligger i att det svenska ordet "helvete" inte alls har samma innebörd som sheol...

Det hebreiska ordet sheol står helt enkelt för "de dödas plats" - den plats där människorna hamnade efter döden. I detta sheol "nere i jordens djup" (Ps 63:10) vilade de döda i stoftet, orörliga, utan känsel och medvetande.

Framtidsutsikterna var alltså inte särskilt uppbyggliga. Om man var god eller ond spelade ingen roll - alla var vigda åt samma öde (Job 21:26). Gravens mörker. När de hebreiska skrifterna under andra och tredje århundradet före vår tideräknings början översattes till grekiska, översatte man helt naturligt ordet sheol med det grekiska ordet för "de dödas plats", dvs Hades. Båda orden syftade förvisso på den plats där alla, onda såväl som goda, hamnade när de dött. Men medan ordet för judarna representerade graven eller någon sorts diffus "icke-tillvaro", motsatsen till liv, representerade det för grekerna någonting helt annat.

Grekerna trodde nämligen på existensen av en konkret underjordisk värld där man på något sätt levde vidare efter döden. För grekerna var "de dödas plats", Hades, ett verkligt rike långt nere i jorden där de döda fortsatte att leva (!) som dystra skuggor. Med tiden förändrades också den grekiska synen på "Hades". Det uppkom en utbredd tro på att en sorts underjordisk domstol dömde de döda att antingen vistas i Elysion, de saligas ängder, eller störtas ner i Tartaros, under Hades lägsta djup.

Israeliterna levde inte isolerade från alla andra folk. De tog utan tvekan intryck av egyptierna under den långa vistelsen som slavar i Egypten, från kringboende hedniska folk under de fyrtio åren i vildmarken, från babylonierna under fångenskapen där och senare från den hellenistiska världen. Det betydde att även om Gud aldrig undervisat dem om någon underjordisk värld där människor levde vidare efter döden - och följaktligen fanns det inte heller något sådant omnämnt i deras heliga skrifter - så påverkades folket oundvikligen av de föreställningar som de kom i kontakt med.

I och med den grekiske härföraren Alexander den stores erövringar på 300-talet före Kristus hade den grekiska kulturen och dess olika religiösa tankar börjat spridas över väldiga områden. Kontakten med den hellenistiska världen sådde frön till nya idéer och med tiden kom många judar att påverkas av den grekiska mytologin, av tankar från Platons skrifter och Vergilius skildringar av "underjorden" där hämnande och straffande andar torterade och pinade döda syndare och orättfärdiga.

Tanken på att onda människor skulle få sitt straff efter döden tilltalade många som sett hur de mest ondskefulla ostraffat kunnat begå sina brott och leva ett liv i bekvämlighet och lyx. Och med tiden kom så den hellenistiskt influerade tron på ett underjordiskt rike där de ogudaktiga döda straffades att vävas samman med ett annat hebreiskt begrepp: det brinnande Gehenna (hebr gai hinnom)...

Gai hinnom, Hinnoms dal, var en plats precis utanför Jerusalem, sydväst om staden (Josua 18:16). På de israelitiska kungarna Ahas och Manasses tid, 700 år före Kristus, hade här pågått hedniska riter som var knutna till dyrkan av avguden Molok. Bland annat hade man offrat barn i en del av dalen som kallades Tofet. Kung Josias förklarade platsen oren (2 Kung 23:10).

Efter judarnas återkomst från fångenskapen i Babylon användes denna dal som en avstjälpningsplats. Här brann en "evig eld" som ständigt fick ny näring av soporna som kastades där - och här slängde man även kropparna efter avrättade brottslingar.

Många gånger under seklernas lopp bröt Israels folk mot Guds vilja, och gång på gång kallade Gud människor och gav dem i uppdrag att fungera som hans mänskliga språkrör och varna folket för konsekvenserna. Genom sina profeter förklarade han att han en dag skulle ingripa mot all ondska. Den dagen skulle Gud upprätta sitt eget rike på jorden - ett bokstavligt himmelrike på vår planet - men då skulle också domen drabba alla dem som satte sig upp mot Gud. Det var både en varning och ett löfte, men mest av allt en uppmaning: Välj!

"Se, Herren kommer i eld, hans vagnar är som en stormvind. Han släpper lös sin glödande vrede, straffar med lågor av eld. Ja, med eld och svärd straffar Herren alla människor, många skall dräpas av Herren" (Jes 66:15-16)

Genom profeten Jeremia förklarade Gud att "den dagen" - "Herrens dag" - dvs i slutet av denna tidsålder, skulle Hinnoms dal vara fyllt av döda kroppar. Dit, till "det brinnande Gehenna", skulle liken efter Guds fiender förpassas och de skulle förvandlas till aska under de troendes fötter (Ps 21:9-10, Mal 4:3 och Jes 66:24).

Vad profeterna talade om var alltså någonting ytterst fysiskt och jordiskt: de döda kropparna efter Guds fiender skulle kastas i elden i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Elden var verklig, lågorna var naturliga, förtärande lågor som förintade alla otrognas döda kroppar. Elden var det konkreta uttrycket för Guds vrede.

"Det brinnande Gehenna" var inte någon evig pina som väntade "efter döden", utan en företeelse som var direkt knutet till "tidens slut", till "Herrens dag", Messias ankomst, Gudsrikets upprättande och den yttersta domen. Men hos många människor flätades de israelitiska profeternas ord om Gehenna och Guds dom över de ogudaktiga samman med den hedniska grekiska religionens mytologiska tankar om det straff som väntade de onda efter döden.

På Jesu tid var Hinnoms dal, Gehenna, fortfarande något av Jerusalems soptipp. På denna förbannade plats, där man en gång bränt offer till Baal och även offrat människor, kastade man skräp och avfall. Här brann eldarna ständigt. Fortfarande kastades djurkadaver och liken efter brottslingar i Gehenna för att brännas upp. Och liksom Gamla testamentets profeter använde Jesus denna brinnande avskrädeshög i Hinnoms dal för att illustrera det slutliga öde som väntade de onda och obotfärdiga...

Han förklarade att i samband med hans återkomst för att upprätta Guds rike på jorden skulle eldarna åter brinna i Hinnoms dal. Det "brinnande Gehenna" var vad som väntade var och en som fortsatte att sätta sig upp mot Guds vilja. I första hand de personer som bar det yttersta ansvaret för de omfattande katastrofer (det som bibeln kallar "vedermödan" eller "den stora nöden") som han berättade skulle drabba jorden i "de sista dagarna" liksom för alla dem som blint skulle följa dessa ledare.

Och tusen år senare, i samband med vad som allmänt kom att kallas "den yttersta domen", skulle lågorna än en gång flamma i Hinnoms dal. Ravinen skulle förvandlas till en veritabel sjö av eld som innebar det definitiva slutet - evig, oåterkallelig död - för var och en som fattat beslutet att vända Gud ryggen och välja döden framför livet. Evigt liv.

Men Jesu åhörare, hans lärjungar och medlemmarna i den första kristna församlingen var uppväxta i ett samhälle som i århundraden präglats av den grekiska kulturens starka inflytande. Många var helt övertygade om att syndare och ogudaktiga och hedningar hade att se fram mot ett evigt straff i en brinnande underjordisk håla efter döden.

Faktum var att den mest spridda synen bland judarna omkring 100-talet var att man efter döden kom till dödsriket där goda och onda skildes åt. Sedan hamnade de goda i Edens lustgård medan de onda hamnade på en underjordisk plats som bestod av sju på varandra byggda boningar, och i var och en av dem rådde en värme som var sex gånger starkare än i våningen ovanför. Förutom elden fanns där också diverse andra fasor: mörka salar där det myllrade av skorpioner och där man tvingades äta sina egna kroppsdelar.

Och snart hade denna lära gjort insteg även i den Messiastroende församlingens undervisning. Jesu ord om det brinnande Gehenna tolkades med utgångspunkt från den hedniska tron på ett helvetesstraff efter döden. Den förste inom den kristna kyrkan som framställde den traditionella tanken på om ett brinnande helvete var antagligen Tertullianus som levde ungefär 160-225.

På 200-talet skrev Cyprianus av Karthago: "De fördömda kommer att brinna för evigt i helvetet. Förtärande lågor kommer att vara deras eviga lott. Deras pina kommer aldrig att minska eller upphöra."

När så kristendomen bredde ut sig upp genom Europa mötte den också den gamla asatron. Även där fanns tron på en plats där människan straffades efter döden. Därifrån har vi för övrigt fått det svenska ordet "helvete". Det kommer helt enkelt av orden "Hel", namnet på dödsguden inom den nordiska mytologin, och "vite", dvs straff.

På medeltiden hade bilden av ett brinnande underjordiskt rike blivit ett dominerande begrepp i människors medvetande. Ett av skälen till att denna uppfattning om helvetet överlevde var att kyrkans företrädare var övertygade om att man genom att förkunna den avhöll människor från att synda. Den medeltida kyrkan använde sig följaktligen till det yttersta av svavelosande retorik för att hålla de troende i schack. Kyrkan såg helvetet som en effektiv "motivationsskapare" för att få människorna att avhålla sig från ondskan. Man trodde helt enkelt att om man tog bort rädslan för att brinna i helvetet så skulle de flesta människor inte ha några moraliska skrupler över huvudtaget och samhället skulle kollapsa i anarki.

Även om många kyrkomän höjde sina röster och kritiserade denna överdramatisering av helvetet - som inte ens fanns beskrivet i bibeln, varken i Gamla eller Nya testamentet - så hade den medeltida teologin en tendens att beskriva helvetets fasor alltmer livfullt. Och även i ickekyrkliga led frodades helvetestankarna. Ingenstans återgavs dessa fasor så dramatiskt som i "Inferno", den första delen i det episka diktverket "Divina Comedia" (Den gudomliga komedin) av den italienske författaren och poeten Dante Alighieri (1265-1321).

I "Inferno" berättar Dante om sina (fantiserade) vandringar bland de fördömda. Hans syfte var att varna sina läsare för att de förvisso skulle få sin lön eller sitt straff efter döden. Dante gav en ytterst detaljerad beskrivning av helvetet som en verklig plats och han bidrog till att pränta in bilden av ett brinnande helvete där "de ofrälsta", "syndarna", plågades i evighet av Satan och hans anhang. Enligt honom var helvetet indelat i nio ringar eller cirklar som sänker sig som en kon ner i jorden.

I detta uppochnedvända höghus led de dödas själar straff som passade deras synder. Frossare dömdes exempelvis att för evigt ligga som svin i en stinkande stia under ett evigt, kallt regn av lort och avfall. Osv.

Även om detta "Inferno", detta "helvete", var frukten av Dantes frodiga fantasi, så stämde det ganska väl överens med hans tids teologi. Och därmed var tanken på att Satan och hans änglar skulle bo i helvetet och att Djävulen skulle vara härskaren över detta brinnande, svavelångande, underjordiska rike och den som verkställde de straff Gud utdömt över syndiga människor, så fast förankrad i folks medvetande att blotta ordet "helvete" automatiskt framkallade bilden av en fasansfull underjordisk värld där djävulen regerade med eldgaffel och allt och diverse smådjävlar skuttade omkring och plågade olycksaliga människor.

Dantes bild av helvetet som ett gigantiskt koncentrationsläger - en mardrömsplats av evig pina under Satans överinseende - fixerades i människornas föreställningsvärld. Och den föreställningen lever kvar än i dag.

Likväl måste svaret på frågan om "varför helvetet finns" bli att enligt bibeln finns det inte. Det som människor överlag - och troligen även du - avser med begreppet "helvetet" är en alltigenom hednisk föreställning som saknar all grund både i Gamla och Nya testamentet. Denna bild av helvetet har ingenting med bibeln att göra.

Det enda bibeln talar om som har någonting gemensamt med den gängse bilden av ett brinnande helvete (och som för övrigt inte heller finns nu) är "det brinnande Gehenna" - den framtida, brinnande avstjälpningsplats för mänskliga kadaver som Gamla testamentets profeter, apostlarna och Jesus själv talade om och som kommer att vara ett faktum både vid Jesu återkomst och efter Gudsrikets första tusen år, när den överväldigande majoriteten av alla människor som någonsin levt (som den rike mannen i Jesu liknelse om Lasarus) uppstår till dom.

Men detta "brinnande Gehenna" är alltså något helt annat än en sorts "djävulens underjordiska pinorum" där Satan härskar över legioner demoner som har som enda uppgift att plåga döda människor. Något sådant helvete har aldrig funnits, finns inte i dag och kommer aldrig att finnas.

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Liknelsen om Lasarus och den rike mannen
När och var utspelas det som Jesus berättar om i liknelsen om den rike mannen och Lasarus? Om det är i himlen, innebär det då att de frälsta och de som plågas i helvetet kan se varandra?

Gehenna
På Jesu tid användes Hinnoms dal - Gehenna - som soptipp. Skräp från Jerusalem liksom kroppar efter självdöda djur och avrättade brottslingar dumpades i dalen och brändes där.

Vad är dödsriket?
I vår trosbekännelse säger vi '... Nederstigen till dödsriket...'. Är dödsriket samma sak som helvetet? Om det är så, varför skulle då Jesus komma till helvetet (även om det bara är temporärt)?

Förgör djävulen själen i helvetet?
Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både kropp och själ i helvetet

Kan själen dö?
Eftersom Gud är den ende som kan uppväcka någon människa som dött är han följaktligen också den som ytterst har individens evighet i sin hand

Var finns satan?
Är djävulen en sorts halvmänniska med horn, bockfötter, svans och eldgaffel som bor i ett brinnande underjordiskt helvete och ägnar sina dagar åt att plåga fördömda syndare.

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.