Följ Bibelfrågan på Facebook

Israeliternas slaveri i Egypten

Bibelfrågan: Frågor och svar

Egyptiska skrifter visar att slavsystemet var omfattande och att trälar och tvångsarbetare främst utgjordes av icke-egyptier - invandrare och krigsfångar.

Fråga: Jag undrar om det i den egyptiska historien finns nedtecknat något om israelernas tid i egypten, om slaveriet och uttåget m.m. (A.Å.)

Begreppet ”Israel” förekommer inte i några antika egyptiska skrifter förrän i slutet av 1200-talet f Kr. Sannolikt blev inte den semitiske nomadhövdingen Israels (f d Jakob) ättlingar kända som ”israeliter” eller ”Israels folk” förrän de etablerat sig som ett mer enhetligt folk i Kanaan ett par hundra år efter flykten från Egypten på 1400-talet f Kr.

När Jakob och hans familj kom till Egypten omkring år 1900 f Kr var de över huvud taget inte några ”israeliter”. Inte ens de själva kallade sig för det förrän långt senare. De var bara en av hundratals semitiska nomadfamiljer som bosatte sig i den nordöstra delen av det bördiga Nildeltat som kallades Gosen och där senare, när Moseböckerna skrevs, staden Ramses låg.

Dessutom var egyptierna med största säkerhet helt ointresserade av invandrarnas respektive familjenamn - eller vad dessa invandrare kallade sig själva - och använde sina egna beteckningar på de här olika kringströvande boskapsskötande semiterna som i allt större antal slog sig ner här och där i Egypten. (På samma sätt som de vita i Amerika använde ordet ”indianer” som gemensam beteckning på urinvånarna, utan något intresse för vilka familjer dessa tillhörde.)

Även om det alltså inte finns några egyptiska papyrer eller inskriptioner som specifikt nämner varken nomadhövdingen Israels familj eller någon annan någon enskild nomadfamilj, så innehåller egyptiska texter många uppgifter om de västasiatiska/semitiska stamfolk som Israel och hans familj tillhörde. En beteckning man stöter på är ”shasu”, en allmän term som egyptierna använde för att beskriva beduinerna öster om deltat. En annan är ”hyksos” som betydde ”främmande härskare” och användes som benämning på semitiska beduinhövdingar redan på 1900-talet f Kr.

Ytterligare ett begrepp som dyker upp då och då är ”habiru”, halvnomader som kom till Egypten som invandrare eller som krigsfångar och ofta utnyttjades som tvångsarbetare eller slavar etc. Namnlikheten och övriga sociala och kulturella drag gör att många forskare menar att habiru var besläktade eller rent av identiska med Bibelns hebréer. En möjlighet är att ”shasu” är den beteckning som egyptierna använde på de folk som Abrahams ättlingar tillhörde när de levde som nomader i öknen, medan man kallade dem ”hapiru” när de blivit mer bofasta uppe i Palestinas bergsområden.

Förutom alla egyptiska skriftfynd visar arkeologiska upptäckter att de semitiska invandrarna började bosätta sig i delar av östra Nildeltat på 1900-1800-talet f Kr (från mitten av Egyptens 12:e kungadynasti), dvs ganska exakt vid den tid som bibeln anger för Josefs ankomst till Egypten.

Vid staden Tell el-Dab’a i nordöstra Egypten - där städerna Avaris och Ramses låg på 1500- respektive 1200-talet f Kr - har arkeologer påträffat rester av ett ännu äldre lantbrukarsamhälle. Det var inte befäst, men man har funnit ett flertal murar som troligen utgjorde inhägnader för djur. Bostäderna utgjordes av enkla fyrkantiga hus byggda av sandtegel. Man har även påträffat resterna av ett hus som är byggt på samma sätt som de hus som israeliterna senare byggde i Kanaan och som brukar kallas för ”israelitisk hustyp”.

På 1700-talet f Kr invaderades det östra Nildeltat av en blandad grupp nordvästsemiter från Syrien och Palestina, ett folk som egyptierna kallde ”hyksos”. Med tiden växte de sig så starka att de kunde ta kontroll över stora delar av Egypten. Hur det egentligen gick till är inte känt, men det troligaste är att de sakta men säkert infiltrerade landet. Vissa medlemmar av denna grupp kan ha stigit i graderna och avancerat inom den centrala regeringens eller militärens hierarki.

Efter att ha störtat den svaga 13:e egyptiska kungadynastin, som hade sin huvudstad nära Memfis, grep hyksos makten och två dynastier av kungar med asiatiska och semitiska namn som Amu, Yakobaam, Ishpi, Khendjer Salitis, Jakubher, Khian och Apopis härskade sedan över nedre och mellersta Egypten i över 100 år.

Dessa semitiska inkräktare hade sin maktbas i det sydöstra Nildeltat. Där erövrade de en gammal "stad" som låg där Tell el-Dab’a ligger i dag (och där Israels ättlingar enligt Moseboken tvingades arbeta), befäste den kraftigt, gav den namnet Avaris och gjorde den till sin huvudstad med ett tempel i kanaanitisk stil och gravplatser av palestinsk typ. Därefter styrde de landet med hjälp av en teknik och stridsmedel som egypterna tidigare aldrig sett - hästdragna stridsvagnar och avancerade pilbågar av sammansatta träslag.

Hyksoskungarna var allt annat än populära bland den egyptiska befolkningen, och en egyptisk kungadynasti (den 17:e dynastin) fortsatte att utöva en viss makt från sitt sydliga centrum i Thebe. Däremot kan man förmoda att hyksos var välvilligt inställda till de övriga stora semitiska grupper (däribland alltså Abrahams ättlingar) som redan bodde i landet och betraktade dem som sina bundsförvanter gentemot de ursprungliga invånarna.

”Så kom en ny farao som inte kände till Josef.”

Det är en allmän uppfattning att bibelns formulering syftar på en ny kungadynasti och en helt förändrad politik gentemot den semitiska befolkningen. Även detta finns utförligt omnämnt i egyptiska texter. I mitten av 1500-talet f Kr, cirka 100 år före israeliternas flykt från Egypten, lyckades farao Ahmose (som tillhörde den 17:e kungadynastin som hela tiden funnits kvar i staden Thebe) slutligen driva ut de semitiska hyksos ur landet.

När egyptierna återtagit makten över sitt land utplånade de alla spår av de hatade ockupanterna. Den negativa inställning till folken österifrån som hyksos gett upphov till resulterade nu i förtryck av de övriga västasiater som levde i landet. Egyptiska skrifter visar att slavsystemet var omfattande och att trälar och tvångsarbetare främst utgjordes av icke-egyptier - invandrare och krigsfångar.

En del av de egyptiska räderna in i Nubien och Kanaan resulterade i att man tog stora antal krigsfångar som gjordes till slavar eller soldater i den egyptiska armén, och det tycks som om flera av de egyptiska angreppen på kringliggande folk hade just detta till syfte. På två stelar - minnestavlor av sten - i Memfis och Karnak skryter exempelvis farao Amenhotep II på 1400-talet f Kr om att han tagit 89 600 fångar under sitt fälttåg i Palestina, däribland 1 300 ”habiru”. Och en stele från farao Seti I:s tid, 100 år senare, berättar att farao skickat en expedition till Syrien eller Palestina där ett stort antal ”habiru” greps och fördes tillbaka till Egypten som slavar.

Efter att ha befriat sitt land från hyksos började egyptierna befästa sina gränser i norr och öster för att hindra främmande folk från att ta sig in i landet. Likaså började man återuppföra tempel och andra byggnader som hyksos raserat. Bibeln berättar att Abrahams ättlingar uttogs till tvångsarbete och bland annat tvingades arbeta med att bygga två förrådsstäder. Egyptiska texter visar att man i stor utsträckning använde sig av tvångsarbetskraft och slavar vid dessa byggnadsprojekt, men inte heller i dessa texter visar man något intresse av att nämna slavarnas och tvångsarbetarnas släktnamn eller vilka familjer de olika invandrargrupperna tillhörde - om de själva kallade sig Tahas, Urias eller Israels folk.

Några uppgifter om de hebreiska stammarnas flykt från Egypten finns inte. Det var knappast någon händelse som passade in i de nedteckningar av ärorika bedrifter som faraonerna ville ge eftervärlden kunskap om. Däremot vet vi av de egyptiska kungalängderna att den kung som styrde Egypten då israeliterna lämnade landet, nämligen Amenhotep II, inte efterträddes av sin förstfödde (dvs äldste) son, utan av den näst äldste sonen som tog sig kunganamnet Thut-Mosis IV. Detta överensstämmer med bibelns uppgifter om att faraos förstfödde son dog innan israeliterna flydde ur Egypten.

Vad det slutligen gäller namnet ”Israel” så är det först omkring år 1250 - 200 år efter flykten ur Egypten - som denna benämning används på israeliterna i någon egyptisk skrift. Då har de 12 hebreiska stammar som tillsammans utgjorde ”Israels barn” återvänt till Kanaan och blivit mer eller mindre bofasta där och kända för omvärlden som ”israeliter”.

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Var Abraham jude?
Abraham bodde ju i Ur i Mesopotamien. Var han verkligen jude?

Vad fanns det för religioner före Abrahams tid?
Vad trodde man på för gud/gudar innan Gud kallade Abraham och slöt sitt förbund med honom och hans ättlingar?

Israels slaveri i Egypten
Den första tiden i Egypten var gynnsam för de hebreiska invandrarna, men med tiden började främlingsfientligheten göra sig märkbar och förhållandena för israeliterna blev allt svårare.

Varför är judarna Guds favoriter?
Hur kommer det sig att Gud, som älskar alla människor lika mycket, har valt ut just ett enda folk, judarna, till sitt älsklingsfolk?

Är bibelns berättelser bara plagiat?
De historier som finns i Bibeln finns ju faktiskt i andra religioner också? Hur kan man då säga att Bibeln är Guds ord? Verkar det inte i stället som om de som skrev Bibeln bara plagierade gamla berättelser?

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.