Svar: Att gripandet och avrättningen kom att ske vid denna till synes ganska olämpliga tidpunkt berodde helt säkert på de händelser som utspelades veckan före påsken.
De ledande kretsarna bland judarna - medlemmarna av Stora rådet, fariseerna, saddukeerna och översteprästerna - hade förvisso hört talas om Jesus vid många tillfällen. Han hade varit verksam i tre års tid, men huvudsakligen uppe i sina egna hemtrakter, i Galileen, och ännu längre norrut. Till en början hade han bara framträtt som en av många kringvandrande profeter eller förkunnare, men allteftersom tiden gått hade han dragit till sig allt större skaror av intresserade på den galileiska landsbygden och han hade gjort uttalanden som gett upphov till ryktet att han var den befriare man väntat på.
Många hundra år tidigare hade de gammaltestamentliga profeterna förklarat att Gud en dag skulle sända en "Messias" av Davids släkt, en härskare som Gud själv utvalt, som skulle befria Israels folk från allt förtryck, förinta alla folkets onda fiender och upprätta en nation styrd av Guds lagar vars motstycke inte skådats sedan storhetsdagarna på hans förfader kung Davids och Salomos tid. Profeterna hade i härliga ordalag skildrat den förvandlade, fredliga värld Messias skulle skapa sedan han krossat all ondska. Profeten Daniel hade till och med förklarat när Messias skulle komma. Den tiden närmade sig nu och det rådde en utbredd förväntan att den utlovade befriaren snart skulle framträda och göra slut på allt förtryck, driva ut romarna och förverkliga det utlovade "himmelriket på jorden".
Men medan folk i allmänhet väntade på att Gud skulle sända sin Messias, fanns det andra som inte ville vänta. Motståndsgrupper utmanade öppet romarna och ägnade sig åt sporadisk gerillakrigföring mot ockupanterna i hopp om att med våld kunna befria judarna från romarväldet och upprätta en nation som baserade sig på den judiska religionen. De höll mest till uppe bland de galileiska bergen där de genomförde sporadiska attacker på romerska soldater. Galiléen, den nordligaste delen av Palestina, var över huvud taget ett bråkigt område och det var inte utan anledning som man frågade sig om det verkligen kunde komma något gott därifrån...
Det var där Jesus hörde hemma och det var där han huvudsakligen var verksam. Det var där han fått sina anhängare som följde med honom runt i landet. Han drog runt med en skara elever och förkunnade att stunden snart var inne då Gudsriket skulle upprättas och då gällde det för alla att välja sida - för Messias eller mot honom. För Gud eller mot Gud.
Jesus väckte alltmer uppmärksamhet och han hade tidigt skaffat sig mäktiga motståndare i landets ledande skikt. Inte nog med att han ifrågasatte fariseerna och de skriftlärdas tro och undervisning - han hade pratat om att jämna Guds tempel med marken och han uppmuntrade sina åhörare att bryta mot den judiska lagens föreskrifter. Dessutom hotade hans växande verksamhet den fredliga relation till romarna som den styrande judiska församlingen, Sanhedrin, strävade efter att upprätthålla. Den messianska agitation som den där galileiske uppviglaren och hans anhängare höll på med skulle kunna ge upphov till en folkresning som romarna tveklöst skulle ta som förevändning att göra slut på den rest av självständighet som Stora rådet representerade. Det verkade som om de inte hade något annat val än att sätta stopp för hans verksamhet.
Så länge han hållit sig uppe i Galileen hade dock inte situationen varit akut. Men en vecka före påskhögtiden, då hundratusentals människor börjat anlända till Jerusalem för att delta i påskfirande där, spred sig så ryktet att mannen från Galileen, som nu tydligen till och med utropat sig själv till Messias, judarnas kung, var på väg till Jerusalem. Och han kom inte ensam utan omgiven av en massa anhängare, bland dem märkligt nog flera kvinnor, och det var känt att några av hans följeslagare från Galileen tillhörde den selotiska motståndsrörelsen. Var detta inledningen till en resning som isåfall garanterat skulle slås ner av de romerska styrkorna som kommit till Jerusalem för att upprätthålla ordningen under högtiden?
Jesu och hans galileiska följeslagares ankomst till Jerusalem blev precis så tumultartad som makthavarna befarat. Vi föreställer oss ofta Jesu intåg i Jerusalem som en solig och idyllisk händelse där glada människor viftar med palmblad, sjunger "Hosianna, Davids son" och välkomnar Jesus, "barnens vän" som "gör väl och hjälper alla". Men vi kommer kanske verkligheten närmast om vi tänker på de tv-bilder vi emellanåt ser från begravningar eller demonstrationer i Mellanöstern, med upprörda, agiterade och skanderande människor, eller när någon österländsk folkledare kommer åkande omgiven av ivriga och upphetsade anhängare.
Den "messias" ("eller "kristus", som var den benämning som de grekisktalande judarna använde) man väntade och hoppades på var inte någon snäll och from predikant utan just en gudasänd folkledare som med Guds hjälp skulle rädda landet undan förtryckarna och återupprätta sin förfader kung Davids rike. Längs vägen från Jeriko hade mängder av människor slutit upp kring Jesus och hans sällskap och deras upphetsade rop och skrän genljöd när de banade sig fram bland alla pilgrimer som trängdes på vägen mot Jerusalem. Och inne i staden spred sig ryktet blixtsnabbt. Messias är här! Nu är det dags! Snart kommer han att krossa romarna och förvandla dem till aska under våra fötter, så som profeten Mika sagt.
Några medlemmar av det fariseiska partiet försökte få Jesus att förmå sina lärjungar att inte hetsa upp stämningen ytterligare, men det var förgäves. "Om de tiger så kommer stenarna att ropa!" blev Jesu korta svar. Människorna som flockades utanför och innanför stadsporten bredde ut mantlar och spred ut kvistar på vägen för att visa sin aktning för Guds utvalde. Och ropen skallade allt högre: "Hosianna, Davids son" vilket betydde: "Rädda oss, Messias! Befria oss!"
Den alltmer uppjagade stämningen i den överfyllda staden som redan sjöd av religiös förväntan och avsky mot de "orena" representanterna för den romerska ockupationsmakten skrämde de judiska ledarna. Och dagen därpå inträffade så någonting som ställde saken på sin spets...
De upp emot ett par miljoner judar som trängdes i och omkring Jerusalem under påsken skulle alla offra i templet och ge tempelgåvor. Många av dem kom långväga ifrån - från Afrika, Mindre Asien, Grekland och Italien - och de kunde av naturliga skäl inte ha med sig några offerdjur, utan måste skaffa dem efter ankomsten till den Heliga staden. Dessutom måste de växla sina hemländers mynt - som bar kejsarens föraktade bild - mot den enda sortens mynt som accepterades som tempelgåvor, nämligen de tyriska silvermynt som benämndes sikel.
För att underlätta för dessa pilgrimer hade översteprästerna länge gjort det möjligt för penningväxlare och offerdjursförsäljare att sätta upp sina stånd på "Hedningarnas förgård", den yttersta av de förgårdar som omgav tempelbyggnaden. Resultatet blev att en stor del av tempelområdet - som hade samma yta som 25 fotbollsplaner - vid de stora högtiderna mer eller mindre kom att likna en marknadsplats där man växlade pengar och sålde offerdjur, rökelse, olja, vin och annat som behövdes vid högtiden. Det var inte lönsamt bara för handlarna och penningväxlarna utan även för prästerna, som tog betalt för att ge tillstånd till verksamheten.
Nu nåddes de judiska makthavarna av beskedet att bråkmakaren från Galileen hade ställt till ett våldsamt tumult bland penningväxlarna och djurhandlarna. Han hade vräkt omkull bord, slagit efter både människor och djur med ett rep som piska och ropat och skrikit åt dem att försvinna.
När man läser bibelns berättelse kan man få intrycket att Jesus på egen hand rensade hela tempelområdet på penningväxlare och offerdjursförsäljare. Så var det naturligtvis inte. Om Jesu utbrott hade stört verksamheten i någon större omfattning skulle den beväpnade tempelpolisen med största säkerhet ha agerat direkt och troligen gripit honom på platsen. Men även om tumultet var av begränsad karaktär, stod det klart att den där galileiske messiaspretendenten utgjorde ett allvarligt hot mot ordningen. Frågan var inte om utan när han och hans följe skulle lyckas hetsa upp stämningen i sådan grad att den resulterade i upplopp - något som romarna skoningslöst skulle slå ner med mängder av döda och hårdare framtida villkor som resultat.
Detta blev den utlösande faktorn. Stora rådet med översteprästen Kaifas i spetsen insåg att man måste ingripa mot den här upproriske självutnämnde messiaspretendenten innan hans och hans anhängares uppträdande fick allvarliga konsekvenser. Man måste helt enkelt se till att röja honom ur vägen. Man måste stoppa honom och det måste ske innan det gått för långt.
Så fattades beslutet att ge tempelpolisen order att snarast möjligt gripa bråkmakaren för att på så sätt förebygga eventuella upplopp under högtiden.
På dagarna vistades Jesus och hans anhängare nästan uteslutande i templet, där han fortsatte att tala för alla som ville lyssna om hur Gudsriket stod för dörren och när som helst skulle vara verklighet. Att gripa honom där, mitt ibland nyfikna och uppjagade åhörare som var övertygade om att det var den kommande judiske kungen som stod framför dem, var knappast lämpligt. Men det tog inte lång tid för myndigheternas representanter att konstatera att Jesus och hans anhängare brukade övernatta hos bekanta i den lilla byn Betania på andra sidan Olivberget, och att de på kvällarna brukade hålla till i en olivträdgård på Olivbergets sluttning, vid vägen till Betania.
På kvällen ett dygn innan påskhögtiden skulle börja mobiliserade Stora rådet tempelvakten och en beväpnad folkhop och begav sig till Getsemane trädgård. Gripandet kunde ske utan några större problem sedan en av galileens anhängare mot betalning pekat ut honom i mörkret. En annan av bråkmakarna drog visserligen sitt svärd och hann skada en av översteprästens tjänare lindrigt, men tog sedan till flykten liksom alla de andra i sällskapet. Och så kunde Jesus föras tillbaka in i staden för att ställas inför rätta.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|