Svar: Det var i sin predikan på den första pingstdagen efter Jesu korsfästelse som Petrus förklarade för sina åhörare att den gammaltestamentliga profetian om utgjutandet av Guds ande hade börjat gå i uppfyllelse då de församlade apostlarna uppfyllts av Guds ande och plötsligt fått förmågan att tala främmande språk och förkunna evangeliet för de människor från mängder av länder som fanns i Jerusalem. Den profetia han citerade finns i profeten Joels bok:
"Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. På himlen och på jorden skall jag låta tecken visa sig: blod och eld och pelare av rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer..." (Joel 2:28-31)
Joels profetia talar mycket riktigt om den sista tiden "...innan Herrens dag kommer", dvs den yttersta tiden fram till Messias återkomst och upprättandet av Guds rike här på jorden.
Förklaringen är att det profetiska perspektivet är ungefär som om vi tänker oss att vi står vid en lång, rak väg där var hundrade meter representerar 100 år och är markerad med en stolpe med en bild av en händelse på. De närmaste hundratals metrarna är lätta att särskilja, men ju längre bort mot horisonten vi riktar blicken desto tätare tycks stolparna stå - desto närmare varandra kommer bilderna med händelserna - fastän avståndet mellan dem i verkligheten är lika stort.
På samma sätt blir framtiden i profetens perspektiv. Ju längre bort i framtiden profeten riktar blicken desto tätare tycks händelserna ligga - desto svårare blir det att urskilja tidsmellanrummen mellan dem. Tiden "komprimeras" så att allt som ligger borta vid "horisonten", vid änden av "framtidsvägen", trycks samman. Det innebär att olika skeenden "i ändens tid" ser ut att inträffa ungefär samtidigt trots att det i verkligheten skiljer hundratals och tusentals år mellan dem.
Fenomenet är detsamma när vi tänker bakåt, till exempel på det gamla Egypten. Tiden förlorar sin "tredimensionella" karaktär när vi kommer ett antal år bakåt. Sett ur vårt perspektiv är följaktligen den egyptiska storhetstiden med faraoner och pyramider en "platt" tidsperiod (vi tänker inte på huruvida något hände i början eller slutet av den, utan vi talar ofta om att något hände "i det gamla Egypten" eller "på faraonernas tid") trots att den varade i ett par tusen år - lika lång tid som gått sedan lärjungarna var församlade på pingstdagen...
Så när Joel, som själv levde på 800-talet f Kr, och bibelns övriga profeter blickade framåt mot "den yttersta tiden" pressades seklerna långt där borta i framtiden samman, på samma sätt som när vi ser "det gamla Egyptens tid" långt där borta i forntiden. I profetiornas "yttersta tid" ryms således både de händelser som utspelades i den tid där Petrus och den första kristna församlingen befann sig för 2000 år sedan och de händelser vi upplever i dag - och kommer att uppleva i morgon.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|