Svar: Kremering introducerades i västvärlden av grekerna redan 1000 f Kr. Exakt hur sedvänjan nådde grekerna vet man inte, men uppenbarligen var det ursprungligen ett sätt att göra det möjligt för anhöriga och landsmän att begrava soldater som stupat på främmande slagfält. För att kunna föra hem dem till fäderneslandet, brände man dem och sedan tog man med sig deras aska hem.
Romarna följde den grekiska seden och började kremera sina militära hjältar. Bruket blev snart populärt även bland den breda allmänheten och i Rom blev det slutligen något av en statussymbol. Omkring hundra år in på vår tideräkning upphörde dock seden, bland annat på grund av att de kristna inte kremerades (även om inte kremering förbjöds av kyrkan).
I Skandinavien var det vanligt med likbränning, på grund av den hedniska tron att elden "befriade anden från köttet". Men i och med att kristendomen spred sig i Västeuropa upphörde kremeringarna och det utfördes inte många sådana förrän på 1800-talet, med undantag för katastroflägen som exempelvis då man skulle massbegrava människor som dött av pesten.
I Indien och Orienten är kremering en både gammal och önskvärd metod att ta hand om de hädangångna.
Intresset för kremering vaknade på nytt i Europa och USA i samband med utgivandet av "Cremation: The Treatment of the Body after Death" av Sir Henry Thompson, drottning Victorias läkare, år 1874. Men det skulle dröja ända tills 1884 innan det blev tilåtet i lag. Kremering blev emellertid snart allt populärare som ett alternativ till utdragna likvakor. Av olika skäl, i huvudsak sanitära sådana, kom kremeringen att uppskattas även bland läkare och annan sjukvårdspersonal.
På 1970-talet kremerades drygt hälften av alla europeer, medan man i USA bara kremerade 8 procent av de döda. Bruket håller emellertid på att bli allt vanligare där, delvis beroende på brist på plats på kyrkogårdarna. I Japan var kremering olagligt fram till 1875, men numera kremeras nästan alla.
Av alla de stora religionerna är det bara den ortodoxa judendomen och den ortodoxa kristendomen som anser att kremering strider mot Guds ord.
Somliga har menat att kremering skulle omintetgöra den utlovade uppståndelsen från de döda. Naturligtvis påverkar det inte på något vis möjligheten till uppståndelse - lika lite som den påverkas av om den döde försvunnit i havet, ätits upp av djur, förintats i frätande syra eller sprängts i atomer ute i rymden.
Bibeln säger att när en människa dör återvänder hennes ande - med hela hennes personlighet bevarad - till Gud för "förvaring" tills Gud låter henne "uppstå" igen. Ordet "uppstå" är för övrigt lite missvisande, eftersom det ger intryck av att den döda kroppen nere i jorden "står upp" igen. Men vad som uppstår är inte de gamla atomerna som en gång fanns i kroppen, utan det är vårt "jag", individen, som uppstår i fysisk (eller andlig) form igen. Det spelar följaktligen ingen som helst roll hur den gamla, förbrukade kroppen har brutits ner i sina beståndsdelar - blivit till "stoft" - och förintats.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|