Svar: Som regel lade sig inte romarna i de olika provinsernas inre angelägenheter. Eftersom de bara var intresserade av politisk kontroll tyckte de att det var bekvämast att låta de ockuperade länderna sköta sig själva. På Nya testamentets tid hade judarna följaktligen ett stort mått av självstyre och sin egen rättskipning i ärenden som inte omfattades av romersk lag. Det gällde inte bara judarna i Judéen, utan även invånarna i de judiska kolonierna runtom i Romarriket.
I kolonierna, liksom på alla större orter i Palestina, fanns lokala rådsförsamlingar som fungerade som domstolar och vars uppgift var att leda folket enligt Mose lag och reglera vardagslivet för det gemensammas bästa. Alla dessa betraktades som underställda Stora rådet (Sanhedrin) i Jerusalem som var judarnas lagstiftande församling, högsta domstol och högsta beslutande organ i religiösa frågor. Eftersom hela det judiska samhällslivet var baserat på religionen och Mose lag, kan man säga att Stora rådet kontrollerade allting och hade ett dominerande inflytande över sina medborgare i hela det romerska riket.
Stora rådet hade 71 medlemmar som tillhörde tre kategorier: Det högre prästerskapet, de skriftlärda med juridisk religiös sakkunskap, samt aristokratins familjeöverhuvuden. Översteprästen var ordförande. Rådet fattade avgörande beslut i alla frågor som gällde tolkningen av, och lydnaden mot, Mose lag och var därmed den yttersta myndigheten i ärenden som påverkade alla judars tillvaro.
Verklig territoriell domsrätt hade Stora rådet naturligtvis bara i Judéen, men eftersom man var den högsta uttolkaren av det judiska folkets lagar och traditioner ansågs man ha rätt att utöva rättskipning och döma judar i religiösa ärenden oavsett var de var bosatta - på samma sätt som påven enligt romersk-katolsk syn har universell domsrätt över den kristna kyrkan. I denna bemärkelse omfattade Stora rådets jurisdiktion alltså alla judar och dess beslut ansågs bindande för alla judar oavsett var i världen de bodde. Detta garanterade inte bara en enhetlig rättskipning utan även en enhetlig tro och religionsutövning bland judarna var de än levde.
Detta var viktigt, eftersom religiösa konflikter och oroligheter inom de judiska kolonierna kunde leda till att invånarna inte bara miste sina privilegier och rättigheter i fråga om religionsutövning och rättskipning enligt Mose lag, utan även riskerade att helt enkelt kastas ut ur landet (vilket blev följden av bråken mellan ortodoxa judar och Jesustroende i Rom på 50-talet). Eftersom det naturligtvis även låg i de romerska härskarnas intresse att alla konflikter stävjades snabbast möjligt hade man redan flera decennier tidigare beslutat att judar i olika delar av riket, som begått brott av religiös karaktär, kunde utlämnas för att rannsakas av Sanhedrin i Jerusalem även om brottet inte begåtts i Judéen.
Makthavarna i de olika provinserna hade också uppmanats att bistå alla sändebud från Sanhedrin med deras ärenden och på begäran utlämna personer som bröt mot judisk lag. På samma sätt som den medeltida katolska kyrkan kunde förfölja och gripa kättare var de än befann sig, kunde således Stora rådet ingripa mot oliktänkande som skapade splittring och hotade att åstadkomma oroligheter inom de judiska kolonierna.
Ett av de problem som Stora rådet hade att hantera omkring vår tideräknings början var att det framträdde flera personer som påstod sig, eller påstods, vara Messias och samlade skaror av fanatiska anhängare. I egenskap av högsta religiösa och juridiska instans var det Stora rådets uppgift att med utgångspunkt från Skriftens kriterier identifiera och bekräfta eller avfärda varje anspråk på att vara Messias.
En av dessa messiaspretendenter var snickaren Jesus ben Josef från Galiléen som i början av 30-talet väckte uppmärksamhet och samlade skaror av anhängare. Man fick honom slutligen avrättad, men snart därefter uppstod en sekt som hävdade att han hade uppstått och snart skulle framträda som judarnas smorde kung och med gudomlig makt driva bort romarna. En av dem som var djupt engagerad i arbetet att försöka få slut på spridningen av denna hädiska förkunnelse var en farisé vid namn Saul av Tarsus.
För att slippa undan trakasserierna och förföljelserna flydde många av de Jesustroende från Palestina till det närbelägna Damaskus i Syrien, där det fanns en stor judisk koloni. Snart rapporterade synagogorna i Damaskus att ryktet om Messias ankomst hade börjat spridas där, vilket ledde till interna konflikter. Paulus bestämde sig för att resa dit och handgripligen stoppa dissidenterna som störde ordningen inom den judiska kolonin och ta dem med tillbaka dem till Jerusalem för att ställas inför Stora rådet.
Judarna hade, som sagt, sin egen rättskipning med lokala domstolar i koloniernas synagogor (och Stora rådet i Jerusalem som högsta instans vad det gällde religiösa ärenden). De syriska makthavarna engagerade sig inte i judarnas interna bekymmer så länge de inte bröt mot romersk lag eller utgjorde ett hot mot den romerska makten och samhället i övrigt. Det fanns ingen anledning för dem att på något vis försöka hindra att judiska bråkmakare greps och fördes ut ur landet för att ställas inför rätta i Jerusalem.
För att kunna göra detta bad han översteprästen om ett brev att visa upp för synagogornas rådsförsamlingar som bevis på att han hade rätt att gripa judiska oliktänkande och föra dem till Jerusalem. Brevet Paulus hade med sig till Damaskus var alltså inte heller avsett för de syriska myndigheterna, utan för synagogornas judiska ledare. Det var de som hade rapporterat till Jerusalem om problemen med sekteristerna som ställde till konflikter och bråk, och det var för att de skulle veta att Paulus hade rätt att gripa de skyldiga som han hade med sig fullmakten från Stora rådets ordförande. Med hjälp av denna fullmakt - som alltså inte utfärdats av någon "obskyr religiös ledare i en avkrok" utan av ordföranden i judarnas högsta domstol - hoppades han kunna utföra sitt självpåtagna uppdrag att sätta stopp för den upproriska messianska rörelsen som ställde till oro bland judarna i Damaskus.
Huruvida Paulus skulle ha lyckats med sin uppgift vet vi inte, eftersom hans jakt på dissidenterna fick ett brått slut innan han hunnit till Damaskus. Men vi vet att han, då han några år senare själv blev anklagad för att ha brutit mot Mose lag, blev tvungen att hänvisa till sitt romerska medborgarskap och vädja om att få sin sak prövad av kejsaren i Rom för att inte bli utlämnad till översteprästen i Jerusalem.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|