Följ Bibelfrågan på Facebook

Läkare på Jesu tid

Bibelfrågan: Frågor och svar

I Palestina krävde rabbinerna att varje stad skulle ha en läkare och helst även en kirurg

Fråga: Lukas, som skrev ett av evangelierna i bibeln, var ju läkare. Hur stod det egentligen till med de medicinska kunskaperna på Jesu tid? (R.V.)

Så långt tillbaka som det har funnits sjukdomar och skador, har människor också försökt att lindra eller bota dem. Läkekonsten hade gamla anor i den del av världen där de bibliska länderna låg.

Genom fynd av tusentals kilskriftstavlor vet vi att det i Babylonien, det land som Abraham ursprungligen kom ifrån, fanns många läkare redan 3 000 år f Kr. Läkekonsten blev snart en så viktig funktion i samhället, att den måste regleras genom lag. I Hammurabis lagar som utarbetades omkring år 1750 f Kr, ett par hundra år efter det att Abraham lämnade Sydbabylonien, ommnämns "operationsknivar av brons" och här finns en rad bestämmelser om kirurgin. Här angavs precis hur mycket en läkare fick begära för en mindre operation och hur mycket för en större, och här fanns föreskrifter om stränga straff för kirurger som var slarviga vid operationer eller för läkare vilkas behandlingar inte hjälpte.

Läkedomsörter och drycker blev också föreskrivna, och man har funnit hundratals medicinska texter som motsvarar de receptböcker som används av nutidens läkare. Däremot kan vi inte i dag fälla något säkert omdöme om de använda örternas medicinska värde. I de flesta fall kan vi nämligen inte avgöra vilka örter som åsyftas. Sammansättningen av läkemedlen grundade sig emellertid på en omfattande erfarenhet. Det finns följaktligen anledning att anta att drogerna måste ha varit effektiva, om än i högre eller lägre grad.

Läkekonsten utvecklades också mycket tidigt i Egypten, där den anses ha varit den mest avancerade i den antika världen. Man utövade både medicin och kirurgi, och läkarna specialiserade sig ofta - precis som moderna läkare gör - på sjukdomar i ett enda organ eller en avgränsad kroppsdel.

Även tandvård förekom bland antikens egyptier. Redan 1 500 år f Kr praktiserades någon form av tandläkekonst (en del av mumierna har guldfyllda tänder). I en berömd medicinsk text, som kallas "papyrus Ebers" och härstammar från omkring 1550 f Kr, beskrivs många kurer som ordinerades av "tandspecialister".

År 1952 påträffade en professor vid Amerikanska universitetet i Kairo en konstgjord brygga av riktiga tänder, som hölls samman av guldtråd, bland resterna av en 4 500 år gammal skalle. Enligt expertisen visade detta "utan något som helst tvivel, att egyptierna praktiserade tandläkekonst i egentlig mening så långt tillbaka i tiden som under Gamla riket (2700-2200 f Kr)".

Det finns däremot inget som tyder på något sådant i det gammaltestamentliga Israel. Bibeln nämner förvisso många olika sjukdomar, bulnader (5 Mos 28:27, 2 Kon 20:7 och Jes 28:31), böldpest och spetälska (1 Sam 5:6), feber (Matt 8:14), epilepsi (Matt 17:15), pest (2 Sam 24:13), blödningar (Luk 8:43), samt lamhet, blindhet, dövhet.

Vidare resulterade värmen, vattenbristen under torkperioderna och trångboddheten i städerna i de bibliska länderna, med hopgyttrade hus och trånga gator, att sjukdomar som dysenteri, kolera och tyfus lätt kunde uppstå och sprida sig. Barnadödligheten var säkert också mycket hög, och sinnessjukdomar var inte heller ovanliga.

Men här handlade läkekonsten främst om att behandla sår och skador. Det hebreiska ordet för läkare, rofé, betyder "någon som kan förbinda sår".

För övrigt var hälsan nära knuten till religionen. Att vara frisk betraktades som en gudomlig välsignelse, medan sjukdomar var ett tecken på att människans andliga relation till Gud hade rubbats. Därför såg man helt enkelt ingen anledning att forska i de fysiska orsakerna till sjukdomar, och därför fanns det inget större utrymme för medicinska färdigheter. Gud var den ende som verkligen kunde bota (2 Mos 15:26). Han hade gett sitt folk lagar, och om de lydde dem, skulle de få vara friska.

Sjukdomar betraktades alltså ofta som ett Guds straff för begångna synder. I den senare judendomen ansågs det till och med att en bestämd sjukdom var ett straff för en bestämd synd.

Det är dock ett faktum att lydnaden mot Israels lagar bidrog till att man höll sig frisk. Sabbatsföreskriften gav en nödvändig vila, matföreskrifterna (att man inte fick äta exempelvis hundar, råttor, grisar, katter, sniglar, räkor etc) förhindrade att man åt otjänlig föda, omskärelsen förhindrade underlivssjukdomar, renlighet över huvud taget minskade infektionsriskerna, karantänsbestämmelserna förhindrade smittospridning etc etc.

När det gällde botande av sjukdomar använde man sig tydligen främst av vissa örter och kanske även dietistiska botemedel. "Balsam från Gilead", en väldoftande kåda som hämtades från växter i det gamla Gilead, användes till exempel på sår, kanske i antiseptiskt syfte eller för att lindra smärta (Jer 46:11 och 51:8). Olja - och ibland både olja och vin - användes också på skador (Luk 10:34), och vin rekommenderades för övrigt också för sin stimulerande effekt och andra medicinska egenskaper. Det verkar också som om man använde vissa blad till medicinska ändamål (Hes 47:12).

Brutna armar och ben spjälades (Hes 30:21) och man kan ha använt kryckor. Men det finns inget som tyder på att riktiga operationer ägde rum i Israel, bortsett från de tre skallar från 700-talet f Kr med hål borrade i dem som man har påträffat.

På 400-talet f Kr skrev den grekiske historikern Herodotos efter ett besök i Egypten: "Utövandet av läkekonsten är så uppdelat bland dem, att varje läkare bara ägnar sig åt en enda sjukdom och inte mer. Landet vimlar av läkare, några som sysslar med ögonen, andra med huvudet, åter andra med tänderna, några med inälvorna och några med de dolda sjukdomarna."

Man kunde även genomföra olika kirurgiska ingrepp, och man studerade anatomi genom att dissekera döda kroppar och göra medicinska noteringar på papyrus.

Även i Grekland hade medicinen och kirurgin utvecklats mycket långt och utövades med stor skicklighet. Det var på 400-talet f Kr som greken Hippokrates slog fast principerna att patientens liv och välfärd skulle vara läkarens främsta angelägenhet. Manliga läkare fick till exemepel inte utnyttja sina kvinnliga patienter eller framkalla aborter, och de fivck inte föra konfidentiella saker vidare.

Man uppförde kuranstalter helgade åt läkekonstens gud, Askleipios, och det fanns statligt anställda läkare som skulle ge fri läkarvård.

Romarna tog efter en hel del av detta. Vid utgrävningar av romerska städer har man hittat kirurgiska instrument och recept, och i egyptiska Alexandria fanns en medicinsk skola.

Efter romarnas seger över Makedonien på 100-talet f Kr började grekiska läkare följa med romarna på deras fälttåg. Även om deras kunskaper med dagens mått mätt var bristfälliga, hade de tillgång till välgjorda kirurgiska instrument och vissa medikamenter. Och allt eftersom väldets gränser vidgades, upprättade romarna med grekisk hjälp talrika sjukhus som skulle betjäna de romerska styrkorna över hela riket. Och samtidigt spred sig också läkekonsten ut över alla länder inom Romarriket.

Vid andra århundradet före Kristus hade läkarnas anseende i Israel stigit. Redan i Predikaren hade det påpekats det att även om Gud är helaren, så har han gett helandets gåvor och mediciner till människor att bota med. I Palestina krävde rabbinerna att varje stad skulle ha en läkare och helst även en kirurg (bibeln berättar att kvinnan med blödningar, som kom till Jesus, hade varit hos många läkare). Likaså fanns det alltid en läkare bland de tjänstgörande i templet. Hans uppgift var att betjäna prästerna, som arbetade barfota och lätt kunde ådra sig vissa sjukdomar.

Att den kristna kyrkan såg helandets gåva som någonting positivt framgår om inte annat av att Paulus medhjälpare Lukas (författaren till evangeliet och Apostlagärningarna, som för övrigt använder flera grekiska medicinska uttryck, vilket tyder på att han fått sin utbildning på någon grekiskspråkig medicinsk högskola) beskrivs som "den älskade läkaren".

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Döva i bibeln
Av Bibeln framgår att det som väntat fanns döva även i Mellanöstern för några tusen år sedan...

Kristendomen och psykiska sjukdomar
Vad anser kristendomen om psykiskt sjuka?

Vad är ett under?
Ett under är någonting som är ytterst ovanligt, ofattbart, överväldigande eller oförklarligt och väcker förundran eftersom det ofta tycks strida mot alla naturlagar och sunt förnuft.

Död före syndafallet?
Har alla sjukdomar och katastrofer på jorden sitt ursprung i synden eller existerade det sjukdomar och död även före Adams och Evas val att bryta mot Guds vilja?

Handpåläggning
Handpåläggning är ju något som förekommer i skilda sammanhang i kyrkorna, men kanske mest i samband med helbrägdagörelse. Vad är syftet? Är det bara någonting symboliskt eller har det någon verklig verkan?

Är healing synd?
Säger bibeln att det är synd att hålla på med healing - den här sortens olika terapier där man påstår sig använda olika energier och till exempel påverka kroppen med hjälp av kristaller?

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.