Svar: Det ligger mycket sanning i påståendet att det från anklagelsen om det judiska folkets skuld till Jesu död gick en linje ända till gaskamrarna i Auschwitz. Och denna anklagelse grundas i hög grad på antagandet att det var det judiska folket som genom sitt rättsväsende dömde frälsaren till döden på korset.
I sitt resonemang har man här utgått från att Jesu bödlar faktiskt höll sig till den judiska lagen och att domen mot honom juridiskt sett var oantastlig. Man har förklarat att Jesus dömdes i en korrekt rättegång - om än oskyldig. Men sanningen är en annan...
Faktum är att de skyldiga till Jesu död ingalunda var det judiska folket, utan en liten inflytelserik grupp inom det judiska politisk-religiösa etablissemanget, som utnyttjade det rättsväsende de själva dominerade till att eliminera en person de av olika skäl betraktade som ett hot. Frågan är om några representanter för ett lands rättssystem någonsin i så hög grad har satt sig över de lagar de haft till uppgift att upprätthålla.
Domen mot Jesus utgör helt enkelt ett av de värsta justitiemord historien känner. Rättegången mot Jesus var inget annat än en skenrättegång, där den judiska lagen på punkt efter punkt sattes ur spel för att man skulle nå sitt syfte.
De enda åklagare som är kända inom den talmudiska rättsvetenskapen är vittnena till ett brott. Deras plikt var att föra saken till domstolens kännedom. Ingenstans i de gamla hebreernas lagar finns något spår av en allmän åklagare. En anklagelse utgjordes alltid av huvudvittnenas vittnesmål.
Stora rådet, Sanhedrin, kunde följaktligen aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse. Men - i fallet med snickaren Y'shua, Jesus, från Nasaret var det inga vittnen som fick Stora rådet att fatta beslutet om en rättegång. Ingen hade presenterat några vittnesmål eller skuldbevis för stora rådet, vilket skulle ha lett till ett beslut om hans gripande. I stället var det medlemmarna av denna domstol som på eget bevåg beslöt att gripa Jesus och ställa honom inför rätta - och först i efterhand började man söka vittnen.
Under lång tid hade ledande kretsar bland judarna - evangelierna nämner fariseerna, de skriftlärde, saddukeerna samt Stora rådet - sett hur Jesu popularitet växt alltmer, så att de slutligen upplevde honom som ett hot mot sina egna privata intressen. De fruktade helt enkelt att de skulle mista sitt inflytande över massorna om de inte satte stopp för hans verksamhet. Dessutom var de rädda att romarna skulle ta den messianska rörelse, som Jesu verksamhet kunde ge upphov till, som förevändning att göra slut på den rest av självständighet som Stora rådet representerade. Slutligen hotade Jesu kamp mot missförhållandena i templet att beröva vissa grupper - främst släktingar till översteprästen Hannas - de stora inkomster de hade genom sin blomstrande handel med offerrekvisita.
Maktbegär, profithunger och religiös fanatism var alltså de drivande krafter, som förenade de annars så oeniga judiska riktningarna i gemensam kamp mot Jesus.
Två dagar före påsk kom Stora rådets slutgiltiga beslut att röja motståndaren ur vägen. Man beslöt vidare att gripandet skulle ske med list, så att det inte skulle uppstå oroligheter bland det judiska folket. Så kom det sig att Jesus greps i hemlighet, mitt i natten, utan föregående vittnesmål eller skuldbevis, utan formell anklagelse om något brott och utan förevisande av någon skriftlig arresteringsorder eller förklaring om vad han gjort sig skyldig till.
Efter att ha gripits i Getsemane trädgård, strax utanför staden, fördes Jesus till Hannas, som innehaft översteprästämbetet några år tidigare men fortfarande bar denna titel. Eftersom fyra av Hannas söner hade varit eller skulle bli överstepräster, och eftersom han dessutom var svärfar till den dåvarande översteprästen Kaifas, var han i högsta grad den som höll i trådarna. Sannolikt räknade Kaifas med att Hannas genom sin erfarenhet och list skulle lyckas få fram en bekännelse eller något annat material som skulle kunna tjäna som underlag vid processen inför Stora rådet.
Det första steget i rättegången mot Jesus blev sålunda ett privat, nattligt förhör. Och här bröt man på nytt mot sin egen lag, som sa att en anklagad aldrig fick utsättas för privata eller hemliga förhör.
Prästerna uppnådde emellertid inte sina syften. Hannas frågade ut sin fånge om hans lärjungar och undervisning, men han fick inga svar. I stället påminde Jesus honom om att översteprästen inte hade rätt att fråga honom om något förrän man tagit del av vittnenas utsagor och funnit att de stämde överens.
Det förberedande förhöret inför Hannas resulterade således inte i några som helst bevis, men i stället för att avskriva ärendet fortsatte man med att hålla en illegal rättegång.
Efter förhöret hos Hannas förde man Jesus till hans svärson, översteprästen Kaifas, hus för rättegång. Men enligt "Mishna" (den regelsamling som de skriftlärda formulerat och som i Nya testamentet kallas "de äldstes stadgar") var den enda lagliga platsen för Stora rådets sammanträden det rum på den inre tempelgården som kallades lishkat haggasit, vilket brukar översättas med "kvaderstenshallen".
Att rättegångsförhandlingen mot Jesus nu inte ägde rum på denna plats, utan i Kaifas palats, berodde helt enkelt på att tempelportarna var stängda nattetid, varför kvaderstenshallen inte kunde komma i fråga för ett sammanträde under denna del av dygnet. Domstolsbyggnaden öppnades enligt lagen inte förrän vid soluppgången.
Rättegången mot Jesus hölls alltså inte ens i en legal domstol, utan i ett privat hem. Här skulle också senare dödsdomen avkunnas, trots att en dödsdom enligt lagen kunde avkunnas endast under förutsättning att rådet höll sin förhandling på den bestämda platsen.
Inte heller var det tillåtet med några rättegångar nattetid. Talmud föreskrev att Stora rådet skulle sitta från avslutandet av morgonoffret till tiden för kvällsoffret. Inga domstolsförhandlingar kunde äga rum före morgonoffret. Brottsfall fick endast behandlas under dagtid och förklaringen till detta ges av den judiske juristen Maimonides, som i "Sanhedrin III" konstaterar att "skälet till att en rättegång i ett kapitalbrott [dvs ett brott som kunde leda till dödsstraff] inte kan hållas nattetid är att utredningen av en sådan anklagelse är som undersökningen av ett sår. I båda fallen kan man göra en grundligare och mer noggrann undersökning i dagsljus".
Men inte heller detta tog man någon hänsyn till i sin iver att röja undan Jesus. Processen började medan det fortfarande var mörkt.
Dessutom genomfördes processen en dag då domstolsförhandlingar var uttryckligen förbjudna. Eftersom ingen fällande dom fick avkunnas slutgiltigt förrän dagen efter en påbörjad rättegång, fick en rättegång aldrig äga rum dagen före veckosabbaten eller någon annan högtid då Stora rådet inte kunde sammanträda.
Ingen domstol i Israel tilläts hålla förhandlingar på sabbaten eller någon annan av de sju bibliska helgdagarna. I fall av kapitalbrott kunde ingen rättegång inledas på fredagen eller dagen före någon helig dag, eftersom lagen varken tillät att en sådan rättegång ajournerades längre tid än över en natt, eller att den fortsatte på sabbaten eller helgdagen.
Men stora rådets nattliga session inleddes på natten den 14 Nisan, dagen före den första dagen i det osyrade brödets högtid som var en helgdag.
Inte heller fick det finnas någon släkting, nära vän eller fiende till vare sig käranden eller den tilltalade på domarbänken. Helt i strid mot denna föreskrift utgjordes domarna i processen mot Jesus av uttalade fiender till honom. Man hade till och med mutat Judas att förråda honom, och att man över huvud taget samlats berodde inte på någon avsikt att skipa rätt, utan med det förutbestämda syftet att bevisa att Jesus gjort sig skyldig till ett brott värt dödsstraff.
Det mest utmärkande för Stora rådets arbetssätt var att man alltid skulle sträva efter att tillvarata den anklagades intressen. Rabbinerna skulle ha som målsättning att döma barmhärtigt. Det brukade sägas att Stora rådets funktion var att handla som en försvarsadvokat, och om det inte såg ut att finnas några förmildrande omständigheter så var det domarnas skyldighet att försöka finna sådana.
Ett annat drag i det judiska rättegångsförfarandet var att den anklagade skulle betraktas som absolut oskyldig - och till och med som om han inte ens var ställd inför rätta - tills de vittnesutsagor som utgjort grunden till anklagelsen hade lagts fram och styrkts.
Vid en normal rättegång skulle dessutom den anklagade ha en förespråkare eller försvarare, och grundsatsen var att kapitalprocesser skulle öppnas med yrkanden om frikännande och inte med yrkanden om straff. Enligt "Mishna" fick åklagarsidan över huvud taget inte ta till orda förrän försvaret sagt sitt.
Alla dessa grundläggande principer nonchalerades.
I processen mot Jesus fanns ingen försvarare. Inga vittnen som yrkade på frikännande kom till tals (vilket naturligtvis också var syftet med att såväl gripandet som rättegången skedde i hemlighet, nattetid).
I stället inleddes rättegången med att man började söka efter personen vilkas vittnesbörd kunde användas som bevis mot Jesus. Man lyckades också få fram flera falska vittnen, men om deras utsagor berättas inget mer än att de inte stämde överens och därmed var ogiltiga.
Slutligen fann man dock två vittnen som uppgav att Jesus hade sagt att han ämnade bryta ner templet och på tre dagar ersätta det med ett annat som inte var byggt av händer. Denna förvrängda eller misstolkade version av ett uttalande som Jesus en gång gjort med hänsyftning på sin egen kropp, kom nu att användas som bevis mot honom.
Även här visade det sig emellertid att vittnesmålen gick isär. Och eftersom Jesus inte ens på översteprästens egen uppmaning att svara på beskyllningarna bevärdigade domstolen något svar, berövade han Stora rådet alla möjligheter att utnyttja vittnesmålen som bevis.
Därmed hade förhandlingarna nått en död punkt. Insikten om detta fick Kaifas att ta ännu ett regelvidrigt steg för att få fram ett avgörande och nå sitt mål.
I "Sanhedrin IV" skriver den medeltida judiske juristen Maimonides: "Vi har det som en fundamental princip inom vårts rättsväsende att ingen kan föra fram en anklagelse mot sig själv. Skulle någon göra ett erkännande om skuld inför en lagligt sammansatt tribunal, skall en sådan bekännelse inte användas mot honom med mindre än att den bekräftas av två vittnen."
Det gick alltså stick i stäv mot den judiska rättsuppfattningen att till en brottsmisstänkt ställa frågor, att den tilltalades svar kunde bli komprometterande, och sedan fälla honom på grund av hans egna svar.
Men även denna regel åsidosattes. När vittnesförhören inte gett önskat resultat ställde översteprästen en direkt fråga till Jesus om hans Messiasanspråk - en fråga som dessutom inte hade något som helst att göra med den tidigare anklagelsen om han skulle ha hotat att förstöra templet: "Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son!"
Jesu svar blev: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln."
På detta uttalande fälldes Jesus - för hädelse.
Medlemmarna i Stora rådet hade redan på förhand beslutat att ett öppet och klart anspråk på Messiasvärdigheten skulle betraktas som ett kapitalbrott. Enligt domstolens sätt att se hade man således här funnit ett domsskäl. Detta var hädelse och Jesus kunde dömas till döden. Men i själva verket kunde Stora rådet omöjligt lägga ett messianskt vittnesbörd till grund för en dödsdom.
Det existerade sedan hundratals år en allmän förväntan om en Messias, en av Gud själv utsedd kung och befriare, som skulle befria det judiska folket och upprätta ett bestående fredsrike. Både före och efter Jesu tid var det många judar som gjorde anspråk på att vara denne väntade Messias, men inte i något fall blev de anklagade för hädelse. Anledningen var helt enkelt att anspråk på Messiasvärdigheten inte var någon hädelse.
Hädelse förelåg enbart om någon förbannade Gud under klart uttalande av Guds namn. Den hädelse som Moseböckerna talar om är en tydligt uttalad förbannelse mot Gud eller ett direkt trots mot honom. Något sådant kunde Jesus inte anklagas för ens av sina värsta fiender.
Likväl dömdes Jesus för hädelse - trots att han inte ens uttalat Guds namn, utan avsiktligt undvikit att uttala det och i stället använt omskrivningen "Makten".
Ingen dom kunde fällas utan omröstning och det korrekta tillvägagångssättet var enligt "Mishna" att låta varje domare i tur och ordning "förlåta eller fördöma". I vanliga fall röstade domarna i åldersordning, varvid de äldsta började. Men vid kapitalprocesser följde man en omvänd ordning. För att Stora rådets yngre medlemmar inte skulle påverkas av sina mognare och mer erfarna kollegers åsikter och argument, var det i dessa fall alltid den yngste domaren som först skulle uttala sig för en friande eller fällande dom.
Vid rättegången mot Jesus var det i stället översteprästen som uttalade sin dom över den anklagade. Dessutom rev han sönder sina kläder, helt klart i syfte att påverka de övriga trots att lagen i 3 Mos 21:10 uttryckligen föreskrev att "den präst som är främst bland sina ämbetsbröder... får inte riva sönder sina kläder".
Följden blev också att alla de närvarande rådsmedlemmarna röstade för dödsstraff. Men även detta stod i strid mot den judiska lagen, som krävde att åtminstone en medlem av Stora rådet skulle tjänstgöra som försvarare. "Gemara", som består av de skriftlärdas tolkningar av föreskrifterna i "Mishna", har faktiskt den märkliga bestämmelsen att om alla domarna förklarade den anklagade skyldig, var domen ogiltig och inget dödsstraff kunde verkställas. Sannolikt antogs det att domstolen i ett sådant fall måste ha haft sin inställning klar på förhand.
Och vad mer är - en fällande dom fick inte avkunnas slutgiltigt förrän följande dag, så att det efter en natts eftertanke och bön fortfarande skulle finnas tillfälle att ändra domen och fria fången.
Jesus dömdes följaktligen i alla stycken i strid mot den lag som Stora rådet hade till uppgift att upprätthålla.
Nästa steg blev att legalisera domen. Efter att ha dömt Jesus för hädelse förde man honom vid soluppgången (alltså fortfarande den 14 Nisan) till den legala domstolen som nu var öppen för förhandlingar. Mycket tidigt på morgonen sammanträdde så Stora rådet än en gång för att officiellt kunna avkunna den fällande dom som i realiteten redan var fastslagen.
Vid denna skenrättegång upprepade man samma frågor på nytt - och det var en förhandling som sannolikt inte tog mer än några minuter. Därmed hade den illegala rättegång som genomförts i Kaifas privata palats - och där Jesus anklagats för ett brott, förhörts om ett annat och slutligen dömts på sitt eget vittnesmål för ett uttalande som inte ens var ett brott - i allmänhetens ögon legaliserats.
Men de religiösa ledarna var rädda för det egna folket. De ville inte själva avrätta fången. I stället för att föra ut Jesus och stena honom, lät de - när de vid sextiden på morgonen avslutat sin session - fängsla honom på nytt. Avsikten var att låta den romerske ståthållaren Pilatus få ta på sig ansvaret för dödsdomens verkställighet. Följaktligen tog de med sig fången till pretoriet, ståthållarens ämbetsbyggnad (som låg precis utanför tempelområdet) där romarna vanligen inledde sina rättsförhandlingar tidigt på morgonen. Och nu spelade anklagelsen för hädelse inte längre någon roll...
De judiska ledarna var väl medvetna om att om de förde Jesus inför Pilatus och anklagade honom för hädelse, skulle Pilatus vägra att vidta några lagliga åtgärder. Den förbrytelsen hörde nämligen inte till de brott som den romerska staten stipulerade några straff för.
Den anklagelse man därför riktade mot Jesus var att han var en politisk upprorsmakare, att han förde folket på villovägar, att han uppmanat medborgarna att vägra betala skatt till den romerske kejsaren och att han upphöjt sig själv till kung. Genom att på detta sätt omforma anklagelsen gjorde sig Stora rådets medlemmar skyldiga till grov och medveten förfalskning, men man visste att detta var en anklagelse som Pilatus måste ta upp till prövning.
Det enda som en romersk ståthållare inte kunde tillåta sig att se genom fingrarna med var eventuella uppror, och med hänsyn till det judiska folkets längtan efter frihet och självständighet måste han i ett sådant anspråk se ett försök att störta den romerska ockupationsmakten, alltså högförräderi, vilket enligt romersk lag var belagt med dödsstraff.
Det är dock odiskutabelt att Pilatus, efter sitt första förhör med Jesus, inte trodde på den anklagades skuld. Sedan Jesus vid sitt samtal med honom på pretoriets inre gård klarlagt arten av sitt konungadöme, var han övertygad om att mannen inte var någon politisk förbrytare. Pilatus betraktade honom sannolikt som en ofarlig och i grund och botten snarast beklagansvärd religiös svärmare, och han förklarade för representanterna för Stora rådet att han inte fann Jesus skyldig till något brott.
Men ståthållarens försök att fria den i hans ögon oskyldigt anklagade, besvarade översteprästerna med att börja hetsa upp stämningen mot snickaren från Galileen bland de åskådare som samlats i den tidiga morgonen. Och tack vare denna målmedvetna mobilisering av folkmassan - som till stor del torde ha bestått av anhängare till en brottsling, Barabbas, som också hamnat bakom galler hos romarna - lyckades man med sitt uppsåt. Dittills hade det bara varit Stora rådets medlemmar som arbetat för att få Jesus undanröjd, men nu hamnade hans öde i händerna på åskådarna, som sällade sig till hans dödsfiender.
Pilatus började inse att han hade fått en pöbel på halsen. Och när så de judiska ledarna spelade ut sitt sista och viktigaste trumfkort - man hotade att anmäla Pilatus för kejsaren om han frigav Jesus, vilket skulle få ytterst allvarliga konsekvenser för den romerske ståthållaren - hade Pilatus ingen annan möjlighet än att ge vika för deras krav.
Om det nådde Rom att han frigett en man, som bevisligen utgett sig för att vara den blivande kung som skulle befria judarna från den romerska ockupationsmakten, skulle han bli misstänkt för släpphänthet och för att gynna element som var fientligt inställda mot riket och kejsaren. Isåfall fick han bereda sig på att själv bli behandlad om majestätsförbrytare och straffas därefter.
Pilatus hade följaktligen att välja mellan risken att förlora sin befattning och att överlämna Jesus till den upphetsade folkmassan. Och han valde att rädda sin egen ställning och låta Jesus bli mördad. Han befallde att Jesus skulle gisslas och sedan överlämnade han fången till sina soldater. Men det ska noteras att Pilatus aldrig fällde någon formell dom över Jesus. Han överlämnade honom bara till soldaterna för att göra vad pöbeln ville - och han sköljde sina händer för att markera att han avsade sig allt personligt ansvar för den anklagades död.
Där slutade processen mot Jesus - en process som från början till slut varit en parodi på allt vad rättvisa heter. De judiska ledarna hade medvetet upphävt både det egna landets och romarnas lagar för att få honom dödad. Det som hände hos Hannas och i Stora rådet var ett hån mot det judiska rättsväsendet, och rättegången hos Pilatus blev till en skenrättegång där utslaget avgjordes av en pöbel med hjälp av hot och utpressning.
Jesus greps vid midnatt, när dygnet 14 Nisan var ungefär sex timmar gammalt (man räknade dygnet från solnedgång till solnedgång). Vid niotiden på morgonen korsfästes han. Sex timmar senare var han död.
Men det var aldrig judarna som folk som var ansvariga för hans död, utan en liten grupp mäktiga personer som såg sina egna intressen hotade. Jesus dog som ett offer för maktlystnad, vinningslystnad och egoism - ett offer för synden. Och likväl inte som ett människornas offer, utan ett offer för människornas skull.
I all förnedringen visste han att allt detta som hände inte bara berodde på en serie slumpartade omständigheter, utan var oundvikliga beståndsdelar i ett drama som utvecklades och kulminerade i enlighet med Guds eviga plan. Den synd som i sista änden framtvingade hans död var den synd han fått i uppdrag att ge sitt liv för att besegra.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|