Följ Bibelfrågan på Facebook

Sara, Abrahams hustru

Bibelfrågan: Frågor och svar

När Sara var i sextioårsåldern begav sig nästan hela familjen iväg mot ett okänt öde. Tillsammans med sin far, sin make Abraham, deras brorson Lot samt tjänstefolk och boskap lämnade hon Ur och drog mot nordväst.

Fråga: Vad vet man om Abrahams hustru Sara och hennes liv? (E.G.)

Abrahams fru hette från början Saraj och växte upp i staden Ur i Kaldéen, en stad som var forntidens första stora kulturcentrum. Där fanns en mängd mäktiga byggnadsverk, bland annat det berömda, 20 meter höga, tempeltornet, "ziqquraten". Staden låg vid nedre Eufrat och man använde flodvattnet till bevattning av trädgårdar och åkrar. Vatten betydde alltid välstånd och goda livsvillkor. Dessutom innebar det goda förbindelser, och Ur var ett viktigt handelscentrum.

Sarajs far hette Tera och hon hade tre bröder. Den äldste av dem var en tio år äldre halvbror vid namn Abram och trots att de var så nära släkt blev hon så småningom hans hustru.

Ur var en kultplats för dyrkan av månguden och staden besöktes varje år av tusentals vallfärdande pilgrimer. Liksom de flesta i Kaldéen dyrkade Sarajs familj många olika gudar, men i det avseendet utgjorde hennes make Abram ett undantag. Han avvisade mesopotamiernas stjärndyrkande mångguderi och var övertygad om att det bara fanns en gud, en enda allsmäktig och osynlig Gud, som hade skapat hela världsalltet och som rådde över dag och natt, liv och död. Det var en tro som han ärvt från sina förfäder (han härstammade från Noas son Sem) även om hans far förkastat den.

En dag berättade Abram för Saraj att "Härlighetens Gud" hade uppenbarat sig för honom och uppmanat honom att lämna Kaldéen och vandra bort till ett främmande land som Gud skulle visa honom (Apg 7:3).

Så kom det sig att när Saraj var i sextioårsåldern begav sig nästan hela familjen iväg mot ett okänt öde, ett avlägset land som man inte visste mer om än vad man hört berättas. Sammanlagt var man flera hundra personer som startade vandringen. Sarajs far tog befälet över karavanen och tillsammans med Abram, Saraj och deras brorson Lot samt tjänstefolk och all deras boskap lämnade han Ur och drog mot nordväst.

I första etappen kom man emellertid inte längre än till staden Haran där man av någon anledning stannade och bosatte sig. Haran var liksom Ur en blomstrande stad och ett centrum för måndyrkan, och det är möjligt att det var ett av skälen till att Sarajs och Abrams far valde att bosätta sig där.

Efter en tid i Haran avled Tera och så hörde Abram Guds röst än en gång:

"Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade" (1 Mos 12:1-3)

Saraj hade svårt att tro på Abram när han berättade det. Av alla människor på jorden skulle alltså denne Gud ha utvalt just hennes man till att bli stamfader till ett stort folk! Men hon följde troget med sin make då han lämnade staden Haran och livet i staden för att byta det mot en nomadtillvaro. I fortsättningen skulle man leva i tält och flytta från plats till plats på ständig jakt efter nya betesmarker och vatten åt alla djuren - därför att Herren befallt det.

Efter att ha vistats i trakten kring Haran i fem år lämnade man de muromgärdade städerna och de gröna fälten i Eufrats dalgång och vandrade ut i det öde och sandiga ökenlandskapet.

Kanaan var en del av "den bördiga halvmånen" som utgjorde en föreningslänk mellan Asien och Afrika, och det här var ett område som människorna i alla tider hade genomkorsat för att söka nya marker, idka byteshandel eller göra erövringar. Nu var det bebott av små folkstammar som en gång hade bott i öknen och levt som kringvandrande herdar eller nomader som fört sina djur från den ena oasen till den andra, precis som Abram och hans anhängare. Nu hade de byggt städer med murar runt omkring för att ha befästningar mot inkräktare, och de hade förvandlat Kanaans mark till åkerjord.

Dit kom Saraj med sin make Abram, tjänstefolk, slavar och boskap. Dessutom hade de sällskap med Abrams brorson Lot som förde med sig sitt eget hushåll och egna hjordar av får och nötkreatur. Kananeerna, vilkas land ständigt utsattes för angrepp av skövlande och rövande nomader, måste ha uppfattat de här båda stora skarorna som ett mycket allvarligt hot.

Men nomaderna från Kaldéen erövrade inte Kanaan och inte heller slog de sig ner på någon viss plats, utan de förblev kringvandrande herdar som drog omkring mellan de platser där de själva och deras fårhjordar trivdes bäst. Redan på den första plats där de upprättade ett stadigvarande läger sedan de kommit in i Kanaans land - i den vida dalen framför det forna Sikem, en stad som låg en bra bit upp i höglandet i skuggan av de närmare 1000 meter höga bergen Ebal och Gerissim - fick Abram en ny uppenbarelse från Gud och fick löftet förnyat:

"Åt dina efterkommande skall jag ge detta land" (1 Mos 12:7)

Här, vid det heliga trädet, "Moses terebint", reste Abram det första altaret.

Det stora nomadsällskapet stannade en tid med sina hjordar i Sikem varefter man drog vidare till bergsområdet öster om Betel och flera andra platser. Där blev man kvar tills det uppstod hungersnöd i landet och man beslutade sig för att vandra söderut till Egypten där tillgången på mat var större.

Saraj hade varit en verklig skönhet som ung och trots sin ålder var hon fortfarande mycket vacker. Därför uppmanade Abram henne att inte tala om för någon att hon var gift med honom, utan säga att de var syskon (vilket de ju också nästan var), så att inte han behövde löpa risk att bli mördad av någon som ville ta Saraj till hustru.

I Egypten fick farao höra talas om den sällsynt vackra kvinnan bland de främmande nomaderna som kommit till hans land. På rekommendation av sina underlydande furstar lät han hämta henne till sitt palats. Han gjorde henne till sin hustru och i utbyte fick hennes bror tjänstefolk och får, nötboskap och kameler. Men snart nog lät Gud farao förstå att Saraj inte var den rike boskapsherdens syster utan i själva verket hans hustru. Den egyptiske härskaren blev så förbittrad att han skickade tillbaka henne till Abram och beordrade dem att ta med sig sitt folk och sina djur och lämna landet.

Snart var sällskapet tillbaka i Kanaans uttorkade bergslandskap och här beslutade sig Sarajs brorson Lot och hennes make Abram att gå skilda vägar eftersom det magra betet inte räckte åt bådas boskapshjordar.

Så gick åren och familjen blev rikare än någonsin tidigare. Man hade hjordar av får och annan boskap, mängder av tält, silver och guld, och familjen växte i antal.

Så småningom bosatte man sig i Mamre i Hebron och även här byggde Sarajs make ett altare där han kunde tillbe Herren. Här uppenbarade sig också Gud flera gånger för honom och upprepade sitt löfte att han skulle bli stamfader för många folk och att hans efterkommande skulle besitta landet Kanaan för evärdlig tid:

"Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem... Så skall din avkomma bli. Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel... Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat" (1 Mos 15:5, 7 och 18)

Saraj undrade över meningen med den där uppenbarelsen. Hon och Abram hade inga barn och båda var gamla. Det hade gått tio år sedan de kom till Kanaan första gången och nu var hon 75 år. Hur skulle hennes make kunna bli stamfader till ett folk? Hon skulle aldrig kunna föda något barn som kunde ärva den välsignelse som Gud hade lovat. Saraj bestämde sig för att hjälpa Gud på traven... För att Guds löfte skulle kunna gå i uppfyllelse gav hon Abram sin egyptiska tjänsteflicka Hagar och uppmanade honom att ligga med henne så att han skulle kunna bli far trots allt. Och Hagar födde en son som fick namnet Ismael.

Saraj sörjde fortfarande över att hon inte fick några barn. Omkring 13 år efter Ismaels födelse uppenbarade sig Gud för hennes då nästan hundraårige make och bekräftade än en gång sitt förbund med honom. Som lön för Abrams trofasthet skulle hans avkomlingar bli ett utvalt folk, ett folk med en unik bestämmelse, en unik uppgift. Gud befallde honom att i fortsättningen låta omskära alla män i sin släkt, som ett påtagligt och outplånligt tecken på själva kroppen:

"Se, detta är mitt förbund med dig: Du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham ["fader till många"], ty jag har gjort dig till fader för många folk... Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud... Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn skall vara Sara ["furstinna"]. Jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne... och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom" (1 Mos 17)

En kort tid efteråt kom tre änglar till deras stora tältläger. De var klädda som vanliga ökenvandrare och den gamle patriarken skyndade emot dem och bjöd hem dem till sitt tält där han gav dem mat och dryck. Och innan änglarna gick lovade en av dem att Sara skulle föda en son.

Sara och hennes man flyttade nu till Gerar. Liksom tidigare låtsades hon att hon bara var Abrahams syster. Då lät kungen av Gerar, Abimelek, hämta henne till sig. Men innan han hann röra vid henne ingrep Gud, och kungen återbördade henne till Abraham. Dessutom gav han honom boskap och tjänstefolk, kanske som kompensation för att han berövat honom hans hustru. Dessutom gav han Abraham tusen siklar silver. Det skulle tjäna som bevis på att Sara rentvåddes från allt klander mot henne som en moralisk kvinna.

Gud höll sitt löfte om att hon skulle bli mor. Ett år efter änglarnas besök födde Sara en son som fick namnet Isak. Hans födelse blev den slutgiltiga bekräftelsen på Abrahams tillit till Gud och Guds tillit till Abraham. Sara hade fött den son som Gud utlovat - den son som skulle bli Abrahams arvinge och genom vilken ett helt nytt folk skulle uppstå - Israels folk.

(Och Gud höll sitt löfte även angående Isaks halvbror Ismael, sonen som Abraham fick tillsammans med slavflickan Hagar. Han blev stamfader till en rad beduinstammar, vars ättlingar sedermera kom att kallas araber.)

Sara avled i Hebron 127 år gammal och efter hennes död köpte Abraham en grotta på fältet Makpela utanför Hebron till gravplats åt henne (1 Mos 23:1).

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Abrahams barn
Vem var Abraham, vad gjorde han, vilka är 'Abrahams barn' - och vad har allt detta med kristendomen att göra?

Barndop eller vuxendop?
Liksom den judiska omskärelsen utgjorde bekräftelsen på en människas fysiska släktskap med Abraham, utgjorde det kristna dopet bekräftelsen på hennes andliga släktskap med Abraham.

Var Jesus släkt med Abraham?
Var Jesus släkt i rakt nedstigande led med Abraham som man läst eller hur ligger det till?

Hur gammalt är Israel?
För 3000 år sedan grundade Israels 12 stammar ett rike i Kanaans land - den kustremsa vid Medelhavet som enligt Guds löfte skulle tillhöra Abrahams ättlingar israeliterna i evighet.

Vad omfattar det utlovade landet Kanaan?
Hur stort var landet som Gud lovade bort till Abrahams efterkommande?

Talar Gud till oss i våra drömmar?
Uppenbarar sig Gud ibland i drömmen? Är drömmen en väg att få kunskap om Guds vilja och om framtiden? Hur vet man isåfall att det man drömmer är från Gud och inte bara egna tankar?

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.