Svar: När det gäller benämningen "testamente" på förbunden mellan Gud och människor, så ligger det till på följande sätt:
Det hebreiska ord som ursprungligen användes i de hebreiska skrifterna för den ömsesidiga överenskommelsen mellan Gud och Israels folk var "brit" som betyder "förordning", "stadga", "avtal", "allians", "pakt", "överenskommelse" etc". När judarna gjorde sin grekiska översättning av de hebreiska skrifterna, Septuaginta, översatte man ordet "brit" med grekiska "diatheke", som har samma innebörd.
De första messiastroende judarna (dvs de första kristna) var grekisktalande och deras heliga skrift var Septuaginta. När de talade om Guds gamla överenskommelse eller förbund med israeliterna och det nya förbundet genom Jesus Kristus använde de följaktligen det grekiska ordet "diatheke". Och det var också det ord som förekom i alla de grekiska kristna skrifterna som författades efter Jesu tid.
De kristna som sedan skrev på latin översatte "diatheke" med ett latinskt ord med motsvarande betydelse, nämligen "testamentum", som på den tiden stod för "ett formellt avtal mellan två parter med skyldigheter för båda och konsekvenser för brott mot överenskommelsen". Den äldsta bevarade skriften där ordet används är Adversus Marcionem (Mot Markion) där den nordafrikanske kristne teologen och författaren Tertullianus i slutet av 100-talet använde termerna "novum testamentum" (nya förbundet) och "vetus testamentum" (gamla förbundet). I bok 3, kapitel 14, skrev han till exempel om "det Gudomliga Ordet, som är tveeggat, med lagens och evangeliets två 'testamenta'".
Till en början användes både det grekiska "diatheke" och det latinska "testamentum" som benämning enbart på själva förbundet. Men så småningom började uttrycket även användas för de skrifter som handlade om och innehöll villkoren för dessa båda förbund.
Den kristne författaren Lactantius från den romerska provinsen Africa skrev i slutet av 200-talet i sin Divinae institutiones (Gudomliga läror) - som är den äldsta bevarade framställningen på latin av den kristna tron i dess helhet - att "hela Skriften är indelad i två 'testamenti'. Det som föregick Kristi ankomst och (passion) — alltså lagen och profeterna - kallas det Gamla; men det som skrevs efter hans uppståndelse benämns det Nya 'testamentum'.
Så småningom kom hela Bibeln att översättas till latin. Hieronymus, som genomförde översättningen, använde konsekvent det vid det laget "inarbetade" latinska ordet "testamentum" som översättning av det grekiska "diatheke" i Nya testamentet. Även i sin översättning av de hebreiska skrifterna använde han ofta detta ord. Det var genom Hieronymus bibelöversättning som titlarna på den Heliga skriftens två delar - Gamla testamentet och Nya testamentet - slutgiltigt etablerades. Och det är en terminologi som fortfarande används.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|