Tiondet

Svar: Innan Israels barn kom in i det land som de blivit lovade, sa Gud till dem:

"Tiondet av jorden, både jordens gröda och trädens frukt, tillhör Herren, det är helgat åt Herren... Av nötboskap eller får, allt som vallas av herdar, skall vart tionde djur vara helgat åt Herren" (3 Mos 27:30)

Vad gav Gud rätt att begära 10 procent av all avkastning från marken? Hans anspråk grundade sig på en enkel och ofta förbisedd sanning: Allting tillhör Honom!

"Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och all som bor i den" (Ps 24:1)

Det här är någonting som återkommer gång på gång genom hela Bibeln. Vi har Gud att tacka för allt. När Gud införde tiondesystemet var det bland annat ett sätt att ge människan möjlighet att i praktisk handling uttrycka sin tacksamhet gentemot Skaparen för sin existens och för allt han ger.

Tiondegivandet infogades i Guds förbund med Israel som en skriven lag. Israels barn skulle ge tio procent av allt som marken och boskapen gav, och detta tionde som Israels barn offrade som gåva åt Herren överlät Gud enligt 4 Mos 18:21 till Levi ättlingar, leviterna, för deras arbete i tabernaklet. (Leviterna gav sedan i sin tur en tiondel av vad de fått till Arons prästerliga familj.)

Här är det viktigt att notera att även om Gud gav tiondet vidare till leviterna som ersättning för deras arbete i hans tjänst, så förblev tiondet heligt och tillhörde ytterst Gud (3 Mos 27:30). Och när folket vägrade ge det till dem, sa Gud att de bestal honom - inte leviterna.

Gäller då Guds befallning om tiondegivandet i dag, i det nya förbundet?

Jesu lärjungar var judar. Vad som skilde dem från övriga invånare i Israel var att de var övertygade om att Jesus var den utlovade Messias och att profetiorna gått i uppfyllelse. När dessa judar började samlas och den första Jesustroende församlingen utkristalliserade sig innebar det inte på något vis att man tog avstånd från sin judiska tro. Tvärtom utgjorde ju Jesu framträdande - det faktum att Messias verkligen kommit - en bekräftelse på att den tro man hade var alltigenom sann. Man övergav således inte sin religion och dess lagar och seder därför att man var övertygade om att Jesus var Messias.

I flera decennier betraktades också den kristna församlingen av ickejudarna som enbart en av många sekter eller riktning inom judendomen - en grupp judar som menade att en snickare från Nasaret i själva verket var Guds son och till och med den utlovade Messias.

Man startade inte någon ny religion - och följaktligen uppstod det heller aldrig någon skarp brytning i upprätthållandet av Gamla testamentets lagar och principer. Nya testamentet hade fortfarande inte skrivits och Paulus förklarar uttryckligen att den Jesustroende församlingen var uppbyggd "på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus (Messias) Jesus själv" (Ef 2:20).

Att Jesus betraktade tiondegivandet som en självklarhet framgår klart av hans ord när han talade med några av sin tids religiösa auktoriteter och kritiserade dem för deras bristfälliga andliga insikter:

"Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra" (Matt 23:23)

Om Jesus hade velat upphäva den uppmaning som Gud en gång gett, så hade det här varit ett gyllene tillfälle. Men det gjorde han inte. I stället bekräftade han uttryckligen att man naturligtvis skulle ge tionde, men att man också måste lägga större tonvikt vid dessa viktigare andliga principer som de skriftlärda och fariseerna uppenbarligen försummade.

Vad det gäller tiondet är det viktigt att konstatera att även om tiondegivandet blev en nedtecknad lag i samband med att Gud upprättade sitt förbund med Israel, så utövades det bland Guds folk långt tidigare. Det berättas om Abraham att han gav tionde till Guds representant, prästen Melkisedek (1 Mos 14:18-22). Abraham såg uppenbarligen tiondet som ett naturligt sätt att tjäna och ära Gud med sina materiella ägodelar.

Jakob följde också sin farfar Abrahams exempel. När Gud upprepade och bekräftade de löften han gett till Abraham, lovade Jakob i sin tur att ge Gud en tiondel av allt som Gud välsignade honom med:

"Av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde" (1 Mos 28:22)

Det är alltså uppenbart att tiondet inte är knutet till det gamla förbundet - och liksom det gällde före det gamla förbundets tid gäller det också efter det gamla förbundets tid - under det nya förbundet.

På Abrahams tid, före Guds förbund med Israels barn, hade tiondet gått till Melkisedek. Under det gamla förbundet var det leviterna som förvaltade Guds tionde. Och nu...

I Hebreerbrevet förklaras den förändring som skett i och med att Arons prästerliga familj ersatts av Jesus Kristus, församlingens "överstepräst", en präst lik Melkisedek (som Abraham gav tionde till). Den självklara konsekvensen var att liksom Jesus Kristus ersatt Arons familj som överstepräst hade Jesu apostlar ersatt leviterna och skulle således få motta tiondet för att kunna bedriva Guds fortsatta verk.

Att Paulus inte uttryckligen påtalar eller befaller detta i något av sina brev till de olika församlingarna har sin enkla förklaring. I breven tog han upp olika aktuella problem och frågor. Eftersom "hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning... och till fostran i rättfärdighet" (2 Tim 3:16-17) - och den enda Skrift som fanns tillgänglig på den tiden var det som vi i dag kallar Gamla testamentet - såg inte Paulus någon anledning att upprepa Guds uppmaning om tiondet i sina brev. Tiondet var helt enkelt så självklart att det inte behövde nämnas!

På samma sätt som tiondet i det gamla förbundet getts till Levi stam som ersättning för deras arbete i Guds tjänst, förväntades nu den nytestamentliga församlingen ge sitt ekonomiska stöd - inte av något tvång, utan av egen fri vilja (även om den stundom tycks ha varit ganska bristfällig) - till apostlarna och deras medarbetare så att de skulle kunna utföra sitt arbete.

Att man inom ledningen för den nytestamentliga kyrkan såg det som en självklarhet att medlemmarna gemensamt skulle sörja ekonomiskt för apostlarnas verksamhet framgår klart av flera brev till de olika församlingarna. I ett brev till församlingen i Korint hänvisar Paulus till att de som i det gamla förbundet förrättade tjänst i helgedomen "äter av det som kommer från templet" och "får sin del av det som offras på altaret", dvs tionde, och "så [på samma sätt, dvs genom tionde] har också Herren befallt att de som predikar evangeliet ska leva av evangeliet" (1 Kor 9:14).

Därmed framhöll han sin och Barnabas rätt till ekonomiskt stöd från korinterna för deras arbete för församlingen (1 Kor 9:13-14). Men han förklarade också att de inte hade utnyttjat den rättigheten eftersom de var rädda att det kunde "lägga hinder i vägen för Kristi evangelium" (vers 12). Han ville inte bli anklagad för att vara girig eller kräva stöd av medlemmarna där.

I ett annat brev till korinterna återkommer Paulus till sitt beslut att "predika Guds evangelium utan ersättning". Sedan förklarar han att det i stället blev bröderna i Makedonien som fick betala hans utgifter under vistelsen i Korint:

"Andra församlingar plundrade jag genom att ta emot lön för att kunna tjäna er. När jag var hos er och hade det svårt låg jag ändå ingen till last; bröderna som kom från Makedonien försåg mig med vad jag behövde" (2 Kor 11:8-9)

Hur är det då i dag?

Ända sedan Abrahams dagar har syftet med tiondet varit att möjliggöra församlingens arbete i Guds tjänst. Och det arbetet är inte avslutat. Långt därifrån...

Vi befinner oss mitt uppe i genomförandet av en fantastisk plan som ytterst går ut på att hela mänskligheten ska få möjlighet till evigt liv bortom graven.

Jesus Kristus gav sina efterföljare i uppdrag att föra ut evangeliet, de goda nyheterna om Guds rike, till hela världen, att göra enskilda överallt till hans lärjungar - och att undervisa dem som Gud kallar (Matt 24:14, 28:18-20). Här finns fortfarande ett oerhört arbete för församlingen att utföra.

Det måste understrykas att tiondet inte är någonting som vi betalar till församlingen utan något som vi - församlingen - ger till Gud! Det är vårt bidrag till arbetet med att förkunna evangelium. På så sätt blir tiondet bokstavligen en gudstjänst - ett sätt att tjäna Gud.

När vi ger tionde handlar vi i enlighet med universella principer som har sitt ursprung i Gud.

"Det ni har fått som gåva, ge det som gåva" (Matt 10:8)

"Ge, och ni skall få" (Luk 6:38)

Givandet är Guds natur och att ge tionde återspeglar följaktligen Skaparens natur. Det är ett uttryck för vår strävan att efterlikna Gud - att bli lika Gud (Ef 4:24) - att bli fullkomliga såsom Fadern är fullkomlig (Matt 5:48) - vilket är det yttersta syftet (1 Mos 1:26) med och målet för hela vår tillvaro (1 Joh 3:2).

Att fatta beslutet att betala tionde är en fråga om tro - tillit - förtröstan. För de flesta av oss räcker inte inkomsten till mycket mer än livets nödvändigheter. Genom att då ge en tiondel av vår inkomst för att medverka till förverkligandet av Jesu befallning till sina efterföljare visar vi vår tillit till Guds löften. Och vi blir aktivt delaktiga i den viktigaste uppgiften här på jorden - att förkunna evangeliet om Guds rike.

Vårt tionde grundar sig på insikten att allting tillhör Gud - även vi själva. Tiondet är ett erkännande av Gud som vår Skapare, alltings källa och ursprung, den som hela universum tillhör. När vi glatt och villigt, utan något tvång (2 Kor 9:6-8), ger en tiondel av vår inkomst till Gud visar vi vår tacksamhet gentemot honom för allt vi får - i första hand vårt liv och vår möjlighet till evigt liv - samtidigt som vi medverkar aktivt till att genomföra det uppdrag Kristus gav sina efterföljare: att förkunna evangelium och undervisa församlingen.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.