Skriv ut den här sidan          Dela på Facebook

Påvens roll genom tiderna

av Thor-Leif Strindberg
Bibelfrågan: Frågor och svar

Påven är hela den romerska kyrkans överhuvud, västerlandets patriark, Italiens primas, den romerska kyrkoprovinsens metropolit, Roms biskop och regent över Vatikanstaten

Fråga: Jag jobbar litet med den katolska kyrkan och har därmed en fråga: Vad gör påven och vilken roll har påven haft genom tiderna? (S.S.J.)

Redan tidigt i den kristna kyrkans historia blev det församlingen i Rom som betraktades som "högsta ledningen" för kyrkan. Rom var rikets medelpunkt och dess församling var den största lokalförsamlingen. Här fanns dessutom en person som spelade en mycket viktig roll inom den tidiga kyrkan eftersom man ansåg att Kristus enligt Matt 16:18-19 hade gett honom ett oerhört löfte och uppdrag:

"Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling... Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen"

Enligt traditionen var aposteln Petrus föreståndare (biskop) för församlingen i Rom. Efter Petrus död, troligen år 67, fortsatte församlingen i den romerska huvudstaden att hålla i ledningen för kyrkan, och hans ämbete som biskop övertogs av en man vid namn Linus (troligen samme person som Paulus nämner i 2 Tim 4:21) - sedermera efterträdd av Anacletus (76-88), Clemens I (88-97), Euaristus (97-105) osv osv. Vem som skulle bli ny biskop beslutades av prästerna och församlingsmedlemmarna.

På den tiden titulerades biskoparna allmänt med det latinska ordet papa (dvs "fader"), och detta är alltså det ord som sedermera skulle försvenskas och bli till "påve".

Redan i slutet av 100-talet hade biskopen i Rom - dvs "påven" i Rom - blivit den västerländska kristenhetens mer eller mindre oomtvistade ledare. I egenskap av överhuvud för Kristi församling kom han att betraktas som Jesu representant eller ställföreträdare här på jorden under "församlingens tid", dvs fram till Jesu återkomst.

När det uppstod kyrkliga tvistefrågor på olika håll så fungerade han som skiljedomare, och det ansågs att Gud, i och med påvens funktion som "Kristi ställföreträdare", bevarade honom från villfarelser när han i kraft av sitt ämbete uttalade sig i trosfrågor. (Denna övertygelse skulle sedermera slås fast i vad som kallas "ofelbarhetsdogmen" vid Vatikankonciliet år 1870.)

Av de 30-talet biskoparna i kyrkan i Rom under de första två århundradena hade alla utom en eller två dött martyrdöden. Men i början av 300-talet förändrades allting. Den romerske kejsaren Konstantin anslöt sig till den kristna läran, gjorde slut på förföljelserna och gav de kristna full frihet att utöva sin religion.

Konstantin donerade Lateranpalatset till biskopen av Rom och när Silvester utsågs till biskop i januari 314 kröntes han som en jordisk furste, klädd i kejserlig skrud.

Saker och ting hade verkligen förändrats. Ända sedan den första församlingens tid hade man varit förtryckta och förföljda, men nu hade kyrkan blivit allierad med staten. Kejsar Konstantin insatte kristna på mängder av viktiga poster och gav stöd till uppförandet av kyrkor.

Kristenheten inledde härmed en nära relation till den världsliga makten. Den växte snabbt till en mäktig och aktad ställning där den hade stort inflytande över händelserna i Romarriket. År 324 gjorde kejsaren kristendomen till imperiets officiella religion och året därpå sammankallade han biskoparna från alla delar av riket till ett möte i Nicea i syfte att skapa enhet inom hela kristenheten.

I och med sitt inflytande över kejsare och kungar fick biskopen i Rom alltmer politisk makt och efter det västromerska rikets fall år 476 ökade den ännu mer. Under folkvandringstiden framstod biskopen i Rom som folkets egentlige ledare och försvarare i Italien. Leo I har betecknats som den förste egentlige påven. Under biskopen "papa" Gregorius I (590-604) utvidgades påvedömets makt genom kyrkans missionsarbete bland de germanska folken i Europa.

(Det är i sammanhanget intressant att konstatera att det politiska inflytande som kyrkan under åren har haft över Europas politik utgör en förebildlig uppfyllelse av de förhållanden som enligt bibeln kommer att råda i den yttersta tiden. Aposteln Johannes skriver att Jesus berättat för honom att en mäktig kyrkoorganisation under tiden närmast före hans återkomst för att upprätta Guds rike här på jorden kommer att utöva ett stort inflytande på en ännu mäktigare sammanslutning av nationer i vår del av världen - enligt profeten Daniel ett återuppståndet Romarrike.)

På 800-talet bestämdes så att det endast var biskopen i Rom, dvs kyrkans högsta överhuvud, som skulle bära titeln "papa", dvs "påve".

När den kristna kyrkan på 1500-talet splittrades i samband med den reformation som gav upphov till de protestantiska kyrkosamfunden fortsatte biskopen i Rom att vara högste ledare för den ursprungliga församlingen och så har det fortsatt.

Från år 1059 väljs han inte längre av församlingen och prästerna utan av kardinalerna som sammanträder till konklav. Han utses på livstid och när han tillträder sitt ämbete tar han ett nytt namn, i regel samma namn som en företrädare som han vill efterlikna. Den nu bortgångne påven, Johannes Paulus II, hette till exempel Karol Wojtyla innan han tillträdde sitt ämbete.

Vad det gäller påvens roll i dag, så är han hela den romerska kyrkans överhuvud, västerlandets patriark, Italiens primas, den romerska kyrkoprovinsens metropolit, Roms biskop och regent över Vatikanstaten (som har diplomatisk representation i vissa länder, vilka även har beskickningar i Vatikanen).

Han innehar den högsta lagstiftnings-, förvaltnings- och domsrätten inom den romerska kyrkan. Han bestämmer över kulten, själavården, kyrkoegendomen, de kyrkliga ämbetena, har ensamrätt att sammankalla kyrkomöten och leda dem, avslutar konkordat (avtal mellan katolska kyrkan och en stat), inrättar kyrkoprovinser och nya stift, upprättar katolska universitet och teologiska fakulteter, inför nya fastedagar och helgdagar eller avskaffar tidigare, samt beatificerar (saligförklarar) och kanoniserar (helgonförklarar). Det går inte att komma ifrån att påvens uttalanden och beslut är normgivande för många miljoner människor.

Dessutom är han ju kyrkans ansikte utåt och hans resor runt om i världen, besök i olika länder liksom olika uttalanden som - även om de inte är direkt politiska - likväl oundvikligen får politiska följdverkningar, väcker alltid mycket stor uppmärksamhet. Man kan följaktligen inte heller underskatta hans politiska betydelse. Och med tanke på den oerhört viktiga roll den katolska kyrkan (enligt bibelns profetior) tycks komma att spela i egenskap av maktfaktor i "ändens tid", så torde det finnas all anledning att hålla ett öga på dess högste ledare - påven - oavsett vem som innehar detta ämbete.


Läs även följande svar:
När blev "påve" ett vedertaget begrepp?
När började begreppet "påve" användas så som det används i dag, dvs som överhuvud för Vatikanstaten? Det dröjde väl en hel del år innan det blev ett vedertaget begrepp? (G.)

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.