Svar: Faktum är att hur långt tillbaka i tiden vi än går, så hittar vi tecken på någon form av gudsdyrkan. Även bland de mest "primitiva", dvs outvecklade, civilisationer finner vi spår av någon form av religiös tro. Det har förmodligen aldrig funnits något folk någonstans som inte har varit religiöst i någon bemärkelse, dvs haft någon form av andliga föreställningar.
Bibeln berättar om hur de första människorna på jorden levde i en självklar närhet till sin skapare. Men när mänskligheten övergav Gud och tvingades bort från det paradis han skapat åt dem, dog också successivt minnet av Gud bort i människornas medvetande. Men djupt inom människan fanns hela tiden - liksom i dag - en inneboende känsla av att det fanns någonting som stod över henne - en makt, en kraft, som rådde över hennes tillvaro. Denna känsla kom att ta sig olika uttryck...
När människorna började spridas ut över världen, tog de med sig sina minnen, erfarenheter och uppfattningar vart de än begav sig. Med tiden utvecklades och förändrades dessa och blev grundstommen i de religioner som kom att utvecklas i alla delar av världen, även om de alla formades med utgångspunkt från de kulturer där de fanns.
Bland de mest primitiva folken, som var starkt beroende av naturen, kom denna medfödda tro på någonting större till uttryck i en benägenhet att se olika dolda krafter bakom naturen och dess företeelser - hemlighetsfulla makter som rådde över regn och solsken och liv och död.
Där fanns de starka livgivande krafterna som såg till att åkrarna gav skördar och betesmarken gav föda åt boskapen. Men de destruktiva krafterna var ofta ännu starkare. Missväxt gjorde att människor eller djur svalt ihjäl, stormar, skyfall, stekande hetta eller vulkanutbrott kunde ödelägga stora områden och rasera hus och byar, och sjukdomsepidemier kunde härja lika svårt som skogsbränder.
Över huvud taget var den primitiva människans hela omgivning levande och fylld av krafter som yttrade sig på olika sätt. Hon upplevde allting i naturen som laddat med kraft. Hon betraktade stenen, yxan och trädet som levande, tänkande väsen.
För att förklara det oförklarliga personifierade hon sålunda de krafter hon upplevde i tingen och i alla naturens företeelser. Krafterna blev till personliga gudar med specifika funktioner. Hon kunde inte förstå solens och månens vandring, inte regnet, blixten och åskan - och så förklarade hon det hela genom att tänka sig osynliga levande väsen där bakom. Blixten, vinden etc blev till gudar eller uttryck för en gud.
Och för att försäkra sig om god jaktlycka, bättre skördar och ett liv på andra sidan graven, offrade och bad man till dessa mystiska krafter eller andeväsen som styrde hela naturen.
Ju mer människans civilisationer och kulturer utvecklades, desto mer utvecklades också religionerna. Samtidigt med att civilisationen uppstod i Medelhavsområdet och Mellanöstern - i Egypten, Mesopotamien, Grekland och Rom - blev den här "andra världen" befolkad av otaliga gudar och gudinnor, av vilka de flesta avbildades i tydlig människo- eller djurgestalt.
Varje enskild kultur hade sin egen skara av gudomligheter, vanligen behärskade av en högsta gud. Den här mångfalden av gudar, s k polyteism, är typisk för äldre tiders religiösa föreställningar.
I Mesopotamien (det land som Abraham utvandrade från) trodde man att gudarna - bland annat himmelsguden Anu, luftguden Enlil och vattenguden Ea - härskade över jorden och hade skapat människan för att tjäna dem.
I Egypten tillbad man hundratals gudar - en del uppenbarade sig som djur, medan andra var kosmiska makter som solen och månen, stjärnorna och himlen.
I Indien utvecklades ett par tusen år före Kristus den hinduistiska religionen med sin väldiga gudavärld som omfattar miljoner gudar, med skaparen Brahma, uppehållaren Vishnu och förstöraren Siva som de främsta.
I Kina hade man heliga berg och flodgudar som man dyrkade.
I Mellanamerika, på andra sidan Atlanten, byggde olmekerna ett religiöst centrum i La Venta och högg ut sina jättelika skulpturer och stenaltaren där man offrade till gudarna...
Enligt Bibeln var det i detta skede som Gud än en gång uppenbarade sig för den motsträviga mänskligheten - och valde att göra det genom ett kringvandrande herdefolk i det område som vi i dag kallar Mellanöstern. För att leda mänskligheten tillbaka till rätt väg, utsåg han dessa nomader till sitt folk, slöt ett förbund med dem och gav dem sin lag, så att de skulle utgöra ett exempel för hela världen. Och så fanns det då för första gången i historien ett folk som bara tillbad en enda Gud och som dessutom hävdade att det bara existerade en enda gud, en gud som kännetecknades av sin rättfärdighet och barmhärtighet, och som lovade att hela mänskligheten skulle välsignas genom dem, om de förblev trogna mot hans vilja.
Men runtom i världen fortsatte religioner att uppstå. Cirka 500 år f Kr föddes Buddha i Indien, och hans lära spred sig ut över Asien. Ungefär samtidigt uppstod taoismen och konfucianismen i Kina. I Grekland trodde man på gudar som Herkules, Zeus, Akilles och Hermes, och i romarriket hade de flesta städer åtskilliga tempel vigda åt gudar och gudinnor som representerade abstrakta begrepp - Vesta stod för hemmet, Mars för kriget, Victoria för segern, Diana för naturen och jakten osv.
Ungefär så såg den religiösa världskartan ut - om än mycket förenklat - när Gud sände sin son att födas i Betlehem i Judeen.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|