Svar: Första gången det nämns i Bibeln att någon talar "i tungor" är vid den första pingsten efter Jesu himmelsfärd, då den helige ande sänkte sig över lärjungarna och de plötsligt började tala "andra tungomål" (dvs "främmande språk", som det står i Folkbibeln), så att alla pilgrimer som kommit från olika länder - från Mesopotamien, Frygien, Egypten, Libyen, Rom etc - för att fira högtiden i Jerusalem hörde evangelium på sitt eget modersmål.
Denna gåva, att kunna tala ett främmande språk som man inte tidigare kunnat, var en av de gåvor som lärjungarna fick genom "dopet" i helig ande, och syftet var dels att de skulle kunna förkunna evangeliet för utomstående, dels att genom detta under bevisa Guds kraft.
Det är ju så att Gud genom sin ande ger den troende olika gåvor: undervisningens gåva, tröstens gåva, gåvan att dela med sig, att vara en duktig ledare och att visa barmhärtighet (Rom 12:6-8), att meddela vishet och kunskap, att bota sjuka, att göra under, att profetera och att tala olika språk (1 Kor. 12:8-11). Gåvorna är många, men Gud ger alltid de andliga gåvorna "så att det blir till nytta" (1 Kor 12:7), och just i den situationen - då tusentals människor från olika delar av världen som talade en mängd olika språk var samlade i Jerusalem - var det till mest nytta att de kunde tala främmande språk.
Jesus talade sedan barndomen arameiska, och med största sannolikhet talade han som vuxen - liksom de flesta andra som var bosatta i Palestina - även hebreiska och grekiska, men han gjorde det av egen mänsklig förmåga. Det var också tillräckligt eftersom det var de språk hans åhörare talade. Det finns inga uppgifter om att han i någon situation genom andens kraft skulle ha talat något annat språk.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|