Följ Bibelfrågan på Facebook

Utombibliska bevis för Jesu existens

Bibelfrågan: Frågor och svar

Det må råda delade meningar om vem han egentligen var, men att Jesus har existerat är det ingen seriös forskare eller historiker som hyser något tvivel om.

Fråga: Finns det några utombibliska historiska källor som bekräftar Jesu vistelse på jorden? (G.J.)

Många gånger under århundradenas lopp har agnostiker och ateister ifrågasatt eller direkt förnekat Jesu historiska existens. Man har hävdat att personen Jesus från Nasaret och hans liv och död, verksamhet och avrättning, är en ren och skär fantasiskapelse av den kristna församlingen, och att det inte finns några ickebibliska dokument som visar att han verkligen har funnits.

I själva verket finns det flera samtida dokument bevarade som omnämner Jesus. Det här skrifterna är helt ickebibliska till sitt ursprung och måste följaktligen betraktas som neutrala, objektiva, historiska bevis för att Jesus verkligen levde i Palestina för snart 2 000 år sedan och avrättades av de romerska ockupanterna.

En notis om Jesus finns hos den berömde judisk-romerske historikern Flavius Josefos från första århundradet:

"Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds."

I slutet av det första århundradet berättade den romerske historikern Suetonius att kejsaren Claudius år 49 hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (en händelse som också finns omnämnd i bibeln, i Apg 18:2): "Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden."

De här upploppen var förmodligen en följd av kristendomens ankomst till Rom, vilket sannolikt orsakade en hel del konflikter inom den judiska kolonin där, liksom på andra håll (se t ex i Apg 21:31). Suetonius, som skrev flera år senare, uppfattade - precis som så många människor gör i dag - utan tvekan ordet Christus (i själva verket det grekiska ordet för titeln "messias", dvs "Guds smorde") som "Chrestus" och ett egennamn på en person. "Chrestus" är emellertid ett namn som ingen jude någonsin burit. Det förekommer helt enkelt inte som judiskt namn.

En mer detaljerad berättelse om Jesus kommer från den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus. I sitt historiska verk "Annaler", som han skrev mellan år 115 och 117, berättar han att kejsar Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Tacitus skriver:

"Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna." Och han fortsätter med att beskriva dessa kristna: "De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt - inte bara i Judéen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem" (Annaler, XV, 44).

Det framgår klart av Tacitus kommentarer att han inte hyser några som helst sympatier för de kristna. Men för honom var det inte någon tvekan om att rörelsens upphovsman verkligen levt 90 år tidigare och avrättats av Pontius Pilatus, då denne var landshövding över Judéen.

Tacitus var officiell romersk historieskrivare. Han hade tillgång till officiella domstolshandlingar, diplomatisk korrespondens och romerska arkiv. Bortsett från - eller kanske rättare sagt just på grund av - hans hedniska, kristendomsfientliga inställning utgör hans redogörelse en ytterst tillförlitlig bekräftelse av bibelns uppgifter om Jesu död och dess efterverkningar.

Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro, varför han vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerade rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro, men benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och "slutligen förbannade Kristus". Han beskrev också vilka handlingar de kristnas brott eller villfarelse bestått i:

"De brukade samlas en bestämd dag före gryningen att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och därvid förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel. Därefter brukade de åtskiljas och sedan åter samlas för att intaga en enkel och helt oskyldig måltid.”

Även kejsare Trajanus svar, där han godkänner Plinius behandling av de kristna, finns bevarat.

Flera andra uppgifter, mestadels fragmentariska, har bevarats förutom de som citerats här. De här dokumenten bestyrker uppgifterna i Nya testamentet i så hög grad att även om vi inte hade de bibliska uppgifterna så skulle vi ha vetat att det i Palestina levde en jude som hette Jesus (Yeshua) och av somliga betraktades som Messias/Kristus; att han utförde underverk och undervisade folket; att han avrättades av Pontius Pilatus på inrådan av de judiska makthavarna; att han hade en bror som hette Jakob och som dömdes till döden av översteprästen Hannas; att det på grund av den avrättade Jesus uppstod en judisk sekt som kallades "kristna"; att en koloni med medlemmar av denna sekt existerade i Rom 20 år efter Jesu avrättning; att judarna förvisades från Rom på grund av de bråk som uppstod på grund av denna sekt; att de kristna grupperna från och med Neros tid växte kraftigt i antal; att de betraktade Jesus som gudomlig och genomgick svåra förföljelser.

Det råder alltså inget som helst tvivel om att Jesus är en historisk gestalt. Att ifrågasätta att Jesus skulle ha existerat är ungefär lika absurt som att ifrågasätta att den skriftlärde Gamaliel, filosofen Sokrates, upptäcktsresanden Kolumbus eller erövraren Hannibal har funnits.

Och om man tänker efter...

Att det för 2000 år sedan bodde en snickare i Palestina som hette Yeshua ben Yosef, gick omkring och predikade (det fanns många kringvandrande predikanter på den tiden) och betraktades som den efterlängtade Messias av sina elever, anklagades för anstiftan till uppror mot den romerska ockupationsmakten och så småningom avrättades av den romerske landshövdingen på inrådan av de judiska makthavarna är ju naturligtvis vare sig mer eller mindre osannolikt eller otroligt än att det funnits en synagogsföreståndare som hette Jairus, en romersk soldat som hette Gaius, en konstnär som hette Leonardo da Vinci, en kung som hette Salomo eller en smed som hette Bogren.

Det finns över huvud taget ingen anledning att tvivla på att just denne judiske hantverkare har funnits - i synnerhet inte som flera av hans närmaste bekanta (både vänner och elever - och dessutom hans egen bror som senare avrättades) ansåg att det han hade gjort och sagt var så fascinerande, fantastiskt och livsviktigt att de måste skriva ner det för att kunna berätta det för alla - och till och med var beredda att offra livet för den skull.

Det må förvisso råda delade meningar om vem han egentligen var - huruvida denne Yeshua ben Yosef verkligen var Messias, Guds son, eller en religiös villolärare. Och det må råda delade meningar om vad han egentligen förkunnade, vad hans syfte var, om han verkligen utförde några underverk, om han verkligen uppstod från de döda, om han verkligen steg upp till himlen, etc. Men att han har existerat - att denne omdiskuterade, omtvistade, dyrkade person är en verklig, historisk gestalt som levde i Judeen för 2000 år sedan - det är något som ingen seriös forskare eller historiker hyser det minsta tvivel om.

För övrigt bör det också påpekas att de berättelser om Jesu liv som finns i bibeln faktiskt var utombibliska när de författades. Den enda bibel som fanns på Jesu tid var den judiska Bibeln, det vi kallar Gamla testamentet. Att Jesu efterföljare långt senare fogade Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättelser om Jesu liv och verksamhet till dessa heliga skrifterna - och därmed skapade bibelns Nya testamente - berodde just på att dessa skribenter själva levt så nära Jesus i tid eller rum, liksom att deras berättelser funnits i den kristna församlingens förvar sedan de skrevs. Från början var alltså även "evangelierna" utombibliska historiska källor....

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Varför skrevs det inte mer om Jesus?
Varför finns det så lite skrivet, utanför evangelierna, om Jesus?

När skrevs bibeln?
Hur gammal är Bibeln och vem är det som har skrivit den?

Varför inga gamla porträtt av Jesus?
Varför hittar vi inga porträtt eller någonting på Jesus? Det måste ju vara otroligt på en man som tog världen med storm och som förändrade världen från år 30?

Skrevs evangelierna efter år 70?
En bok jag läst säger att eftersom alla fyra evangelieförfattarna låter Jesus tala om templets kommande förstörelse så måste de ha känt till denna händelse som inträffade år 70 i samband med det judisk-romerska kriget. Alltså måste evangelierna ha skrivits efter år 70. Jag bifogar ett kapitel ur boken. Hur kommenterar du det?

Kristendomen - bara en kopia av andra religioner?
Det är mycket sol-religon (paganism) inom kristendomen. Historien om jesus återfinns inom alla religoner gamla som nyare, och geometriska tal och datum är slående lika.

Var evangelierna utombibliska skrifter?
Vilka bevis finns det för att evangelierna först var utombibliska innan de fogades till Nya testamentet?

Sök svar på fler frågor:
Här kan du söka i mer än 1000 artiklar med svar på flera tusen frågor om bibeln, kristendom, teologi, kyrkans historia etc. Skriv din fråga i en kort mening eller ange ett eller flera relevanta sökord i rutan här nedan.


Om inte svaret finns i Bibelfrågans arkiv, är du välkommen att sända din fråga till bibelfragan@telia.com så får du svar via e-mail.







Copyright © Bibelfrågan

Du kan använda material från denna webbplats för personligt bruk.
Var vänlig läs FAQ för detaljer om citat, referenser etc.