Det var redan under de första århundradena som den kristna församlingen slutade att fira de bibliska helgerna, och skälet var helt enkelt att de betraktades som judiska.
Inom den allra första församlingen - som ju bestod uteslutande av judar som såg Jesus som uppfyllelsen av de gammaltestamentliga Messiasprofetiorna och en bekräftelse på deras judiska tro - var det en självklarhet att hålla fast vid de helger man fått av Gud. Men när den kristna kyrkan började sprida sig i Medelhavsområdet, kom den också att påverkas av det tänkande och de politiska förhållanden som rådde där.
Under kristendomens första sekler skedde åtskilliga judiska revolter mot det romerska förtrycket. Det första större judiska upproret år 66-70 slutade med att templet och staden Jerusalem förstördes. Efter det judiska upproret år 132-135 följde en tid av våldsam förföljelse för judarna.
Eftersom den kristna församlingen i hög grad fortfarande bestod av judar i förskingringen, drabbades också många kristna av förföljelserna. Dessutom vägrade man ju, liksom judarna, att dyrka de romerska gudarna. Allt det romerska judehatet gjorde att den framväxande kristna kyrkan började att öppet ta avstånd från allt vad judendom hette och man började plocka bort sådant i sin verksamhet som var "judiskt". I stället hämtade man in andra seder och bruk från andra kulturer. Man anpassade sig, helt enkelt.
Det första man gjorde sig av med var sabbaten. I Barnabasbrevet (ca 135) beskrevs judarna som onda människor som övergetts av Gud, och författaren hävdade att Gud infört en ny dag för gudstjänst därför att Gud avskydde de judiska "nymånarna och sabbaterna". Den boken påverkade många kristna att överge sabbaten och införa en ny vilodag för att göra sig kvitt judendomsstämpeln.
I Rom uppmanade den lokala biskopen, Anicetus, sina församlingsmedlemmar (och även medlemmarna av andra kyrkor) att högtidlighålla veckans första dag i stället för den sjunde. En av dem som vände sig mot detta var aposteln Johannes nära vän och elev Polykarpus. Omkring år 155 reste han till Rom och protesterade kraftigt mot Anicetus agerande, men den romerske biskopen vägrade ändra sig.
Under detta andra århundrade uppstod också vad som kommit att kallas "ersättningsteologin", som innebar att judarna hade förverkat sin rätt till Guds löften och att kristendomen var den nya "arvtagaren" till Guds löften och välsignelser - kort sagt att den kristna församlingen ersatt judarna som Guds egendomsfolk.
Biskop Origenes av Alexandria framhöll detta i samband med att kejsare Severus omkring år 200 införde lagar som med hot om stränga straff förbjöd ickejudar att övergå till judendomen: "Judarna ... har begått det mest avskyvärda av brott då de konspirerade mot mänsklighetens Räddare ... Därför förstördes med nödvändighet den stad där Jesus led, det judiska folket fördrevs från sitt land och ett annat folk [dvs den kristna församlingen] kallades av Gud att bli hans välsignade utvalda."
När Konstantin blev kejsare år 306 och övergick till den kristna religionen uppmanade han sina undersåtar att göra detsamma. År 312 gjorde han kristendomen till rikets officiella religion. Liksom sina företrädare förbjöd han judar att bo i Jerusalem. Året därpå utfärdades ett edikt som förbjöd synagogor och två år senare beslutade han att judar som dömts för brott mot lagen kunde brännas på bål. Den 7 maj år 321 införde Konstantin den första söndagslagen i historien.
Dessutom införde han ett nytt påskfirande och förkastade den bibliska helgen, därför att "det vore ytterst ovärdigt av oss att följa judarnas sed då vi firar denna heliga högtid. Dessa judar, dessa smutsiga kräk, som då de fläckat sina händer med ett skändligt brott med rätta förblindats i sina sinnen... Låt oss inte ha någonting gemensamt med det judiska patrasket".
Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 fastslogs Konstantins förordningar och söndagen förklarades som Herrens vilodag och påskdagen som Herrens uppståndelsedag. Biskoparna som möttes i Nicaea hyste alltså sådan avsky gentemot allt som ansågs judiskt att man beslutade att påskdagen alltid skulle infalla på en söndag "men aldrig samtidigt som judarnas högtid". Om den 14:e i månaden Nisan (den dag då Jesus korsfästes och den ursprungliga påsken firades) inföll på en söndag, skulle alltså påskdagen flyttas till nästa söndag - och därmed flyttades även pingsten...
"Hur skulle vi som är kristna kunna högtidlighålla samma dag som dessa onda judar?" sa den romerske kejsaren Konstantin. Och upprepade: "Vi inte ska ha någonting gemensamt med judarna".
Därmed vände kyrkan ryggen åt allt det som Gud en gång gett mänskligheten genom det judiska folket - och som Jesus själv hade hållit fast vid och fullbordat. Alla de helger som Gud en gång gett mänskligheten och som var avsedda att i symbolisk/förebildlig form årligen påminna om Guds skapelse- och frälsningsverk. I stället skapade man egna högtider av olika slag.
Men bibeln säger (Sak 14:9) att den dagen då Gudsriket har blivit verklighet här på jorden, efter Jesu återkomst som konungarnas Konung, kommer hela Israel (såväl judarna som de övriga elva israeliska stammarna som i dag lever skingrade över världen) liksom alla jordens övriga folk att högtidlighålla Guds heliga dagar.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|