Svar: Den katolska kyrkan är faktiskt den ursprungliga kristna kyrkan. Den "föddes" alltså i och med att Jesu lärjungar och andra som blivit övertygade om att han var Messias, som de gamla profeterna lovat skulle komma, började samlas i Jerusalem i väntan på att deras herre skulle komma tillbaka från himlen som han lovat och upprätta Guds rike på jorden.
Församlingen i Jerusalem började nästan genast skicka ut förkunnare till alla de judiska kolonier som fanns i länderna runt Medelhavet för att berätta för dem att Messias hade kommit, men blivit avrättad och skulle komma tillbaka igen. På så sätt växte antalet troende som bildade nya grupper. Redan tidigt började den Jesustroende församlingen påpeka att den var "universell", dvs den omfattade alla människor oavsett om de var judar eller ej. Och eftersom "universell" eller "allmännelig" heter "katholikos" på grekiska (som var den tidens riksspråk), kom den kristna församlingen att kallas "den katolska kyrkan".
Med tiden blev den kristna församlingen i Rom mer och mer dominerande. Dess biskop, som kallades "papa" ("fader") på latin, vilket senare blev "påve" på svenska, kom att betraktas som överhuvud över alla församlingarna i den västra delen av det romerska riket.
Under årens lopp förändrades kyrkan på många sätt - kyrkomöten fattade beslut om hur bibeln skulle tolkas, man införde otaliga ceremonier, gudstjänstordningar och bestämmelser, som inte hade någonting att göra med den ursprungliga tron på Jesus som Messias. De beslut som fattades i församlingen i Rom kom att gälla överallt dit kyrkans missionärer spred sin lära. Det gällde även här i Norden, där den tidiga kristendomen var den lära som utvecklats inom den "romerska katolska kyrkan", och där de församlingar som bildades var knutna till Rom och påven. Med tiden blev den romersk-katolska läran "nationalreligion" i flera västländer.
Så fortsatte det ända till 1500-talet, då den katolske munken och församlingsprästen Martin Luther i tyska Wittenberg opponerade sig mot en del missförhållanden som under årens lopp uppstått inom kyrkan. Främst reagerade han på avlatshandeln. Hans kritik, som egentligen syftat till att åstadkomma en "reformation", en "återformning", en förändring av kyrkan tillbaka till dess ursprungliga karaktär - ledde till att han tvingades lämna den.
Andra gjorde likadant och dessa som vände sig emot olika regler, trosläror och ritualer som växt fram inom kyrkan kom att kallas för "protestanter". Snart började de "protestantiska" tankarna sprida sig och man bildade nya egna församlingar, som inte betraktade påven i Rom som sin högste ledare. Olika länders "statskyrkor", som varit romersk-katolska, blev protestantiska. och eftersom kyrkan var intimt knuten till den politiska makten kom detta oundvikligen att i hög grad påverka samhället som helhet.
Så hade den ursprungliga västliga kyrkan delats upp i en katolsk och en protestantisk del. Och medan den katolska kyrkan förblev enad och ledd av påven i Rom, förgrenade sig protestantismen - som ju inte hade någon central ledning - och det växte fram mängder av olika protestantiska samfund som ibland bara skilde sig åt i fråga om detaljer, men ibland stod helt i strid mot varandra.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|