Svar: Hela den här diskussionen handlar om hur den mosaiska lagen (en lag som för övrigt enbart avsåg det israelitiska folket, inga andra folk, varken då eller nu) om skilsmässor skulle tolkas.
Först av allt ska vi komma ihåg en sak. Enligt Mose lag tillhörde kvinnan mannen. Det var mannen som tog sig en kvinna - aldrig tvärtom. Äktenskapsbrott var följaktligen alltid ett brott mot mannens intressen och rättigheter. Han hade ensamrätt till sin kvinna, men hon hade inte ensamrätt till sin man. Hon var skyldig honom obrottslig trohet, medan lagen gav honom rätt att ha sex med vem - och hur många - han ville utöver sin hustru (dock aldrig med en kvinna som tillhörde en annan man, eftersom han i så fall begick äktenskapsbrott mot denne). En man kunde således aldrig vara otrogen mot sin hustru.
Vidare var det bara mannen som kunde begära skilsmässa - och enligt Mose lag räckte det att han fann "någonting motbjudande" hos henne (5 Mos 24:1-4). Då kunde han förskjuta henne och han behövde bara ge henne ett skiljebrev som bekräftade att hon var fri att gifta sig med en annan man.
Men frågan var hur lagen om skilsmässa skulle tolkas och det fanns olika synsätt bland de skriftlärda. Somliga, med en viss rabbi Hillel i spetsen, lärde att mannen kunde förskjuta sin kvinna av vilken orsak om helst (t ex att hon lagade dålig mat, var ful, pratade för högljutt eller något annat). Andra, ledda av en rabbin vid namn Schammai, var mycket strängare angående vad som var giltiga skäl för skilsmässa. När fariseerna ställde frågan om skilsmässa till Jesus (i Matt 19) var det alltså för att se vilken sida han stod på.
Men Jesus tog inte ställning för någondera parten. I stället förklarade han att det som Gud har förenat ska inte en människa åtskilja. Det enda giltiga skälet för en man att skilja sig från sin hustru var om hon hade legat med någon annan. Om mannen försköt sin hustru av något annat skäl, så var det inte giltigt i Guds ögon, utan de var fortfarande förenade och hon tillhörde fortfarande honom. Om han då tog sig en annan kvinna, eller hon gifte sig med en annan man, så skulle de båda begå äktenskapsbrott eftersom de fortfarande var förenade med varandra. Dessutom skulle den man som tog denna frånskilda kvinna till sig också begå äktenskapsbrott, eftersom han tog en kvinna som fortfarande tillhörde en annan man, även om hon förskjutits av denne. (Det här är alltså precis detsamma som Jesus säger i Matt 5.)
Hela Jesu resonemang handlar alltså om den gifte mannens skyldigheter och hans ansvar gentemot kvinnan. För om mannen försköt sin kvinna utan giltig orsak så bar han skulden till att hon begick äktenskapsbrott om hon gifte sig med en annan man. Även den man hon gifte sig med skulle begå äktenskapsbrott, eftersom hon ju fortfarande tillhörde en annan. Men kvinnan var inte ansvarig och bar ingen skuld till det äktenskapsbrott som blev följden, utan all skuld vilade på mannen som förskjutit henne utan giltigt skäl.
Och det var detta som gjorde lärjungarna så förskräckta. De var uppvuxna och uppfostrade med den traditionella synen att mannen självklart skulle kunna förskjuta sin hustru om han inte var nöjd med henne, och nu sa deras mästare att om mannen försköt sin kvinna av något annat skäl än att hon varit otrogen, så var det inte giltigt. Om det var på det viset, så kunde man ju i praktiken inte göra sig av med sin kvinna utan att begå äktenskapsbrott i Guds ögon. Då var det ju säkrast att aldrig gifta sig över huvud taget (Matt 19:10).
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|