Svar: Montanismen uppstod i samband med de svåra förföljelserna av den kristna församlingen under de första åren av Marcus Aurelius regeringstid (161-180). Många i Mindre Asien blev övertygade om att dessa svårigheter var ett tecken på att man befann sig i den yttersta tiden.
Strax efter mitten av det andra århundradet uppstod i Ardabau i Frygien, den västra delen av Mindre Asiens högslätt, en kiliastisk-extatisk-asketisk-eskatologisk väckelserörelse inom kyrkan. Upphovsman var den extatiske profeten Montanus som inledde sin verksamhet någon gång omkring år 160-170.
Här i Frygien utgjordes religionen främst av den extatiska Kybelekulten, som även bar starka drag av pessimism, askes och munkväsen. Förmodligen var Montanus Kybelepräst innan han blev omvänd till kristendomen, och han kom att föra med sig Kybelekultens anda in i den nya rörelsen.
Montanus framträdande skedde under stora anspråk. Han uppgav att han genom en speciell andeuppenbarelse hade blivit övertygad om att han inte var någon mindre än den utlovade Parakleten, Hjälparen som Jesus lovat sända (Joh 15:26) och som nu kommit från himlen till jorden för att förkunna Guds sista och avslutande uppenbarelse. Den heliga Anden talade alltså genom honom i första person och budskapet gick ut på att förkunna den annalkande domen för kyrkan som blivit så etablerad och förstelnad att den inte märkte hur allt talade för att Jesu tillkommelse stod för dörren? Kyrkan måste väckas och återföras till sin ursprungliga andliga status. Det gällde att rädda det som gick att rädda. Detta var nämligen den sista, avslutande uppenbarelsen.
Från och med år 172 profeterade Montanus om världens snara slut och det tusenåriga rikets ankomst. (Vad han inte tänkte på var att de förutsättningar som Bibeln talade om, dvs de olika händelser som enligt profetiorna skulle föregå Jesu återkomst, ännu inte infunnit sig.) Kristus skulle snart komma för att verkställa världsdomen och det himmelska Jerusalem skulle i en nära framtid sänka sig ner till staden Pepuza i Frygien.
Tillsammans med Montanus uppträdde också två profetissor, Prisca och Maximilla. (Också de sades vara den helige ande, och det var naturligtvis ett påstående som inbjöd till skepsis från kyrkans sida. Hur kunde den helige ande tala genom tre personer i första person?) Av dem finns 19 orakler bevarade.
"Den nya profetian", som montanismen kallades, kom allmänt att upfattas som ett återupplivande av den urkristna profetian och förväntan om Jesu återkomst med dess krav på en världsförsakande livshållning. Den betraktades med andra ord som en väckelserörelse, som med all rätt kritiserade olika företeelser inom den katolska kyrkan och betonade nödvändigheten av ett heligt, världsfrånvänt liv i inväntan på Jesu återkomst.
Men förkunnelsen skapade också oro och splittring i församlingarna. Konflikten mellan de fritt verkande profeterna och de kyrkliga ämbetsinnehavarna blev mer och mer påtagliga. Kyrkans ledare ifrågasatte visserligen inte själva profetian, den brinnande väntan på Jesu återkomst eller den asketiska livshållningen, men man såg ändå med skepsis på profeternas verksamhet, som präglades av de karismatiska gåvorna som tungotal, helbrägdagörelse etc.
När så de montanistiska väckelsepredikanterna började verka helt oberoende av kyrkans högsta ledning uppstod ett motsättningsförhållande till biskoparna i Mindre Asien, som såg sin auktoritet och ledning hotad. De försökte nu bekämpa montanismen främst genom att hävda att den inte besatt den sanna profetiska anden och följaktligen kom montanismen att möta ett allt hårdare motstånd.
Ändå var det inte de andliga gåvornas förekomst och bruk, åsikten att kyrkan skulle ledas av andliga ämbetsinnehavare med profeterna i spetsen, eller motståndet mot det monarkiska episkopatet och den kyrkliga organisationen, som var det väsentligaste inom montanismen. Störst vikt lade man vid förkunnelsen om bot och helgelse inför den stundande yttersta dagen.
Rörelsens program bestod följaktligen i hög grad av asketiska levnadsregler. De troende måste förbereda sig för Kristi återkomst, den stundande världsdomen och Gudsrikets förestående upprättande, genom att vända världen ryggen och leva ett heligt liv i sexuell avhållsamhet, under fasta och ständig botgöring, och genom att beredvilligt bli martyrer för sin tro, vilket till och med var något eftersträvansvärt. (Man fick till exempel inte fly undan förföljelser och om någon blev tillfångatagen för sin tros skull fick han inte köpas fri.)
Disciplinen var sträng och livet mycket asketiskt. Vatten och bröd var den enda tillåtna näringen. Äktenskapet förbjöds, liksom världsliga nöjen och deltagande i krigstjänst. Filosofin förkastades helt, medan eskatologin skulle tilldelas betydande intresse och bli föremål för studium. Likaså koncentrerade man sig på ett upplivande av de andliga nådegåvorna.
Man skulle kunna säga att montanismen utgjorde en på många sätt förklarlig reaktion mot den pågående förändringen både ifråga om karismatiskt församlingsliv och kyrkans organisation. Den ville vara en urkristen profetrörelse och därmed kom den automatiskt i konflikt med katoliceringsprocessen, som nu i allt högre grad skapat en ämbets- och anstaltskyrka.
Men i och med att rörelsens program trots allt mest bestod i asketiska levnadsregler, tolererades dess anhängare på somliga orter länge inom församlingen. Plötsligt gick dock Montanus ännu längre...
Det handlade inte längre om en förnyelse av kyrkan, om ett uppväckande av de andliga krafter som en gång drivit de första lärjungarna. Nu krävde han i stället att de kristna helt skulle lämna den förstelnade, förvärldsligade och andefattiga kyrkoorganisationen och samlas (tänk så många gånger detta har upprepats genom seklernas lopp...) i den frygiska staden Pepuza, eftersom Kristus inom kort skulle uppenbara sig där och föra det himmelska Jerusalem till jorden.
Tillsammans med Prisca, Maximilla och stora skaror troende begav sig Montanus till Pepuza. Flera städer i Mindre Asien praktiskt taget tömdes på kristna. Man väntade i Pepuza, och när man till slut insåg att Kristus inte kom, tillgrep man en annan lösning. Man bestämde sig för att i stället själva grunda det nya Jerusalem på jorden, med staden Pepuza som medelpunkt.
Om kyrkan till en början inte hade kunnat bestämma sig riktigt för hur den skulle förhålla sig till denna sekt, så blev det avsevärt lättare nu när Montanus själv fört fram kravet på separation. Och när så Montanus och Prisca dött (Montanus avled troligen år 175) och Maximilla blivit ensam ledare, uteslöt biskoparna i Mindre Asien montanisterna ur den stora kyrkan. Det skedde någon gång under de två sista årtiondena av 100-talet.
Vad som hände nu var att montanismen organiserade sig som en egen kyrka. De enskilda församlingarna fick biskopar, präster, diakoner och även kvinnliga äldstebröder, och åtminstone under det fjärde århundradet (300-talet) leddes den montanistiska kyrkan av en patriark. Man samlade också in pengar för att avlöna de missionärer som skulle föra ut "den nya profetian" i hela kristenheten.
Missionsverksamheten, som redan Montanus själv dragit igång, gjorde att rörelsen tidigt fick många anhängare och snabbt bredde ut sig från Mindre Asien till Syrien och Grekland. Redan på 170-talet hade den kommit till Sydgallien och härifrån nådde den Rom och Nordafrika. Eusebius berättar i sin kyrkohistoria att montanisterna i Rom hänvisade till en obruten linje av karismatiker från apostlarna till dem. Att den även nådde Egypten och orsakade problem av olika slag i Alexandria framgår av Clemens antimontanistiska uttalanden i verket "Stromata".
Efter Montanus och Priscas död hade de värsta överdrifterna, som exempelvis de förvrängda tolkningarna av profetiorna rörande den yttersta tiden och Jesu återkomst, mer och mer försvunnit ur rörelsen. Däremot behöll man den karismatiska och asketiska livsstilen. Det var denna modifierade rörelse som Tertullianus anslöt sig till år 202. Han var övertygad om att det här var sista fasen i Guds frälsningshistoria och han attraherades i synnerhet av rörelsens karismatiska inriktning och sedliga allvar. Liksom Ireneus försökte han mildra motsättningarna mellan montanismen och den officiella kyrkan, och hans senare skrifter kom att präglas av ett intensivt försvar av montanismen.
I början av det tredje århundradet (200-talet) nådde montanismen höjdpunkten av sitt inflytande i väst. Här fick rörelsen en betydande anslutning - till och med bland de kyrkliga ledarna. Den främste ledaren för sekten i Rom var Prokulus, som hade flera teologiska dispyter med den officiella kyrkans representanter.
Snart stötte den emellertid även här på motstånd från episkopatet som såg sin ledarställning hotad. Det starka betonandet av andens fria verksamhet gjorde att montanismens förespråkare kom i opposition mot biskoparnas herravälde. Bland de kyrkliga ledare som bekämpade montanisterna fanns exempelvis Apollinarius från Hierapolis, Miltiades, Serapion från Antiokia, Apollonius från Efesus och Eusebius.
Motståndet mot rörelsen blev allt hårdare. På 300-talet fick kyrkan statens stöd i sina försök att undertrycka montanismen och i slutet av århundradet drabbades rörelsen av den kejserliga kätterilagen. Nu blev det direkt brottsligt att tillhöra montanismen. Medlemmarna blev uteslutna ur kyrkan överallt och rörelsen gick snabbt mot en upplösning. Montanismen bekämpades allt intensivare och under de följande århundradena var det bara några montanistiska församlingar här och där som lyckades hävda sig. På 500-talet var rörelsen helt utrotad.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|