BIBELNS BÖCKER


Bibelns tidslinje

Följande tidslinje innehåller de händelser som bildar bakgrund till det judiska folkets historia, så som den finns beskriven i de gamla böcker som sammanställdes till den hebreiska heliga skrift som judarna benämner "Tanak" och som vi kallar "Gamla testamentet", samt de händelser som ägde rum under den kristna församlingens tidigaste år då det Nya testamentets skrifter författades. Kronologin är gjord med utgångspunkt från kända historiska fakta. Länkar till sidor om de bibliska böcker/författare som beskriver händelser under de olika tidsperioderna finns angivna inom parentes efter respektive stycken.

Det judiska folkets ursprung

  • Ca 5000 f Kr

  • De första permanenta bosättarna invandrar i södra Mesopotamien. Under de följande 2 000 åren utvecklas bosättningarna till städer. Under slutet av denna period uppkommer också skriften. Sumerernas språk skiljer sig helt från de nordliga och västliga grannfolkens semitiska och kan inte förbindas med någon annan känd folkgrupp.

  • Ca 2800 f Kr

  • Den sumeriske fursten Gilgamesh härskar i staden Uruk och bygger den första stadsmuren runt staden. Han blir senare huvudperson i Gilgamesh-eposet som bland annat berättar om "den stora översvämningen" som i bibeln kommer att kallas "syndafloden".

  • Ca 2700 f Kr

  • I Egypten inleds den Tredje dynastin med farao Djoser som uppför världens första större stenbyggnad, en trappstegspyramid med gravkammare, i Sakkara.

  • Ca 2600 f Kr

  • Egypten blir en stormakt under den Fjärde dynastins faraoner. Landet blir rikt genom handel med guld. Vid Giza låter faraonerna Cheops, Chefren och Mykerinos bygga tre väldiga pyramider med gravkammare. Balsameringen av döda ger kunskap om människokroppen och egyptierna skapar grunden till den medicinska vetenskapen.

  • Ca 2400 f Kr

  • Sumererna utvecklar ett kilskriftsalfabet baserat på de tusentals piktogram som tidigare använts.

  • Ca 2200 f Kr

  • Den sumeriska civilisationen når sin höjdpunkt.

  • Ca 2100 f Kr

  • Centrum i det sumeriska riket är staden Ur i södra delen av vår tids Irak, en av sin tids viktigaste och största städer. Här uppförs Mesopotamiens första trappstegsformade tempeltorn (ziqqurater). Stadens storkungar härskar över hela Mesopotamien. Berättelserna om kung Gilgamesh och "den stora översvämningen" skrivs ner med kilskrift på lertavlor, och sumererna sammanställer även en kungalista som beskriver härskardynastierna före och efter denna stora naturkatastrof.

  • Ca 2000 f Kr

  • En semitisk familj, som tillhör en folkgrupp kallad hebreer och lever nära staden Ur, beger sig västerut till Kanaan, landområdet mellan floden Jordan och Medelhavet. Där bosätter man sig på en ort kallad Beersheba. - (1 Moseboken)

    En av dessa nybyggare, Abraham, får två söner, Ismael och Isak, vars ättlingar längre fram kommer att utgöra två stora folkgrupper - den arabiska och den israelitiska. Isaks son Israel får 12 söner vars familjer med tiden blir till 12 stammar som var och en bär namn efter sin respektive stamfar och gemensamt kallas för "Israels barn" eller "israeliter". - (1 Moseboken)

    I Egypten byggs väldiga dammanläggningar som skapar stora arealer odlingsbar mark.

    Det sumeriska riket kollapsar på grund av inre splittring, och Babylonien blir den dominerande makten i Mellanöstern.

  • Ca 1950 f Kr

  • Det södra Dödahavsområdet drabbas av en omfattande naturkatastrof som medför att ett stort antal städer, däribland Gomorra och Sodom, läggs i ruiner. - (1 Moseboken)

  • Ca 1900 f Kr
    Semitiska stammar från Kanaan börjar invandra i den egyptiska Nildalen. I en egyptisk kungagrav målas på en vägg en bild av semitiska familjer som kommer till Egypten för att sälja varor. De kommer bärande på harpor, pilbågar och spjut, och med getter och åsnor i följe. Många semiter får höga positioner i Egypten genom att avancera inom den centrala regeringens eller militärens hierarki. En av dessa är Israels son Josef, som hamnat i Egypten sedan han sålts som slav av sina bröder. Där får han så småningom en hög befattning. - (1 Moseboken)

  • Ca 1875 f Kr
    Kanaan drabbas av återkommande perioder av hungersnöd och en ständig ström av västsemiter beger sig från södra delen av Kanaan till Egypten i hopp om att finna mat och arbete. Bland dem finns Josefs far Israel och hans familj på sammanlagt 70 personer. Med Josefs hjälp får de tillgång till markområden i den bördigaste delen av landet, området Gosen i östra Nildeltat, och den första tiden i Egypten är gynnsam både för dem och övriga semitiska invandrare. - (1 Moseboken)

  • 1792 f Kr
    Hammurabi blir kung av Babylonien med Babylon (Babel) som huvudstad. Han utarbetar en omfattande lagsamling med exempel på straff för olika brottsliga handlingar. Hammurabi erövrar hela Mesopotamien och därmed blir Babylonien det kanske största riket i världen. Hans efterträdare förmår dock inte hålla samman imperiet.

    Israeliterna i Egypten

  • Ca 1670 f Kr
    Det östra Nildeltat invaderas av hyksos, ett nordvästsemitiskt beridet krigarfolk från Kanaan med effektiva stridsvagnar. Med tiden växer de sig så starka att de kan ta kontroll över hela det bördiga området kring Nilens delta.

  • Ca 1550 f Kr
    De semitiska hyksoskungarna drivs ut ur Egypten av farao Ahmose I. Villkoren blir allt svårare för de semitiska invandrarna i landet. Under de år de levt i Egypten har de växt i antal och Israels ättlingar - israeliterna - uppgår nu till flera hundra tusen. Relationen mellan dem och landets ursprungliga invånare och dess härskare har försämrats. Snart lever de i vad de uppfattar som regelrätt slaveri och de tvingas arbeta med faraos olika byggnadsprojekt.

  • Ca 1520 f Kr
    De egyptiska härskarna betraktar de kvarvarande semiterna som ett hot och en farao fattar beslutet att stoppa deras utbredning genom att tvinga dem att döda sin nyfödda barn. Många israelitiska kvinnor böjer sig för faraos krav, men det finns också många som inte förmår döda sina barn.
    En anställd vid faraos hov upptäcker ett barn som lämnats flytande i en korg i Nilen i hopp om att någon egyptisk familj ska hitta det och förbarma sig över det. Barnet tas om hand av faraos dotter (sannolikt Hatshepsut) som ger det namnet Mose (egyptiska "barn") - samma namn som hennes mor Ahmose och hennes far Thutmose I, bär. Pojken växer upp som hennes adoptivson. - (2 Moseboken)

  • 1480 f Kr
    Hatshepsut blir en av Egyptens få kvinnliga härskare. Som 40-åring mördar Mose en egyptier som misshandlat en av de israelitiska slavarna till döds och tvingas fly ur landet. Han lever sedan som herde bland ett folk kallat midjaniter i Sinais öken.

    Israeliterna beger sig till Kanaan

  • 1440 f Kr
    Åttio år gammal upplever Mose Guds kallelse att hjälpa de förslavade israeliterna att lämna Egypten, som nu styrs av en farao vid namn Amenhotep II. Han beger sig dit och leder senare samma år sina landsmän ut ur Egypten, tillbaka till området vid Medelhavets östra kust som deras förfäder lämnat 430 år tidigare. - (2 Moseboken)

  • Ca 1440-1400 f Kr
    Under fyra decennier lever israeliterna i Sinais öken. Mose får de "tio budorden" och en omfattande lagsamling för Israels folk. - (2 Moseboken) (3 Moseboken) (4 Moseboken) (5 Moseboken)

  • Ca 1400 f Kr
    Israeliterna återkommer till Kanaan, men inte för att leva där som sina förfäder utan denna gång för att erövra landet från dess invånare. Jeriko intas av israeliterna ledda av Josua. Israeliterna invaderar Kanaan, driver bort eller mördar människorna som bor där och delar upp landet mellan de 12 israelitiska stammarna. - (Josua)

  • Ca 1400-1050
    Under närmare 350 år styrs de 12 löst sammanhållna stammarna som ett förbund av olika ledare som benämns "domare". Denna tid är en mörk period i isreliternas historia som utmärks av instabilitet och moraliskt förfall. Domarna försöker samla folket mot dess fiender, men många av domarna är moraliskt svaga och folket vänder sig ofta till avgudadyrkan. Händelserna i Ruts bok utspelas i slutet av denna tidsperiod. - (Domarboken) (Rut)

  • Ca 1209 f Kr
    Den egyptiske farao Merneptah låter uppföra en stele där han berättar om sina segrar i Kanaan och förklarar att "Israel är ödelagt".

  • Ca 1050 f Kr
    Saul blir kung och enar de olika israelitiska stammarna till en nation. - (1 Samuelsboken)

  • Ca 1010-970 f Kr
    Kung David härskar över Israel. Han besegrar flera grannfolk, utvidgar sitt rike och gör Jerusalem till huvudstad. Författar en rad psalmer. Boken om Davids stammoder Rut författas, enligt traditionen av profeten Samuel. -
    (2 Samuelsboken)

  • Ca 965-928 f Kr
    Davids son, kung Salomo, regerar. Han ägnar mycket av sin fredliga regeringstid åt att stärka sammanhållningen mellan de olika stammarna i riket. Hans handelsflotta seglar till Ofir, Tyrus och Afrika. För att stärka relationerna till grannländerna tar Salomo utländska hustrur som för med sig sina hedniska religioner till Israel. Kung Salomo författar psalm 72, Ordspråksboken 1-24, Predikaren och Höga visan. - (Första kungaboken) (Psaltaren) (Ordspråksboken) (Predikaren) (Höga visan)

  • Ca 960-955 f Kr
    Kung Salomo etablerar Jerusalem som rikets centrum och uppför det första templet. De gamla lagtavlorna placeras i templets innersta rum, "det allra heligaste". - (Andra kungaboken)

    Judarna bryter med Israel

  • Ca 925 f Kr
    Efter Salomos död ökar motsättningarna mellan de olika stamgrupperna och de delar sig på nytt. Salomos son, Rehabeam, inför hårda skatter som leder till att huvuddelen av Israels folk avsätter honom och väljer en ny kung, Jerobeam. Judarna och benjaminiterna håller fast vid Rehabeam och bildar ett eget litet sydligt rike som får namnet Juda. Det nordliga riket fortsätter att heta Israel. Båda rikena lider av att vara belägna mitt emellan sin tids två stormakter, Assyrien i nordost och Egypten i söder. Juda rike invaderas av den egyptiske farao Sheshonk I som plundrar huvudstaden Jerusalem.

  • Ca 900-800 f Kr
    Israel har en framgångsrik tid under 800-talet f Kr. Samaria blir rikets huvudstad. Man inför dock främmande religioner, exempelvis Baalsdyrkan, och upprättar nya kultiska centra. Flera profeter bekämpar den avgudadyrkan som breder ut sig.

    Israel för krig mot arameerna och Juda mot edomeerna. Dessutom för Israel och Juda krig mot varandra.

  • Ca 800-750 f Kr
    Under 700-talets första halvsekel råder det fred och välstånd i både Israel och Juda. - (Amos)

  • Ca 750 f Kr
    Assyriens framträngande utgör ett hot mot både Israel och Juda.

  • 738 f Kr
    Israels kung betalar tribut till den assyriske kungen Tiglat Pileser.

  • 733 f Kr
    Israeliternas kung Pekach och den arameiske kungen Resin går samman mot Assyrien, medan judarna ställer sig på den assyriska stormaktens sida. Israel och Aram besegras av de assyriska styrkorna och en stor del av Israel läggs under Assyrien.

  • 722 f Kr
    Israels huvudstad Samaria intas av assyriska styrkor efter tre års belägring. Folkets ledare och de flesta av de övriga israeliterna deporteras och försvinner ur historien. Israel upphör att existera som en politisk enhet. Landet förvandlas till en assyrisk provins med namnet Samarien och med Samaria som centrum och återbefolkas av assyrier och andra folk. Den gamla israelitiska religionen lever dock kvar och samarierna förbereder sig att uppföra ett tempel på berget Gerizim. - (Hosea)

  • 701 f Kr
    En assyrisk här angriper Juda och belägrar Jerusalem men lyckas inte inta staden.

  • Ca 700-650 f Kr
    Assyriens makt kulminerar och assyriska styrkor invaderar Egypten. Juda underordnar sig Assyrien och främmande kulter får stort utrymme i landet. - (Mika) (Nahum)

  • Ca 650-600 f Kr
    Under senare delen av 600-talet f Kr minskar Assyriens makt medan babylonierna växer sig allt starkare. Samtidigt ökar Egyptens inflytande.

  • 626 f Kr
    Efter kung Assurbanipals död börjar det assyriska riket upplösas på grund av inbördeskrig och angrepp från tidigare vasaller, babylonier och meder. Den babyloniske kungen Nabopalassar gör uppror mot assyrierna och grundar den nybabyloniska dynastin.

  • 625 f Kr
    Det nyassyriska rikets sista och mest betydande huvudstad, Nineve, som ligger på floden Tigris östra strand, förstörs, uppenbarligen genom brand. Detta innebär slutet för det assyriska imperiet.

  • 622 f Kr
    Kung Josia av Juda avskaffar främmande kulter och offerplatser samt reformerar gudstjänsten i Jerusalem. Han lägger också under sig stora delar av det område som tidigare utgjorde nordriket Israel. - (Sefanja)

  • Ca 612 f Kr
    Efter fyra års belägring intas och plundras den assyriska huvudstaden Nineve av den babyloniske kungen Nabopalassar. Babylon blir ett "världsimperium". - (Habackuk)

  • 605 f Kr
    Det assyriska riket existerar inte längre, och meder och babylonier delar upp de assyriska kolonierna mellan sig. Juda hamnar inom det nybabylonska rikets maktsfär och tvingas börja betala tribut till kung Nebukadnessar. Babylonierna tar många judar som fångar till Babylon för att försäkra sig om landets lydnad. Bland dem som deporteras till Babylonien är en ung jude vid namn Daniel som senare kommer att skriva ner ett antal syner och profetior.

  • 597 f Kr
    Jerusalem erövras och plundras av babyloniska styrkor. Ytterligare judar deporteras till Babylonien. En av dessa, Hesekiel, blir en profet.

  • 586-513 f Kr
    Böckerna Esra, samt Krönikeböckerna skrivs.

    Den babyloniska fångenskapen

  • 586 f Kr
    Juda rike besegras av babyloniska styrkor. Templet förstörs och ett stort antal judar deporteras till Babylonien, men vissa invånare blir kvar. - (Klagovisorna)

  • 500-talet f Kr
    Judarnas ekonomiska ställning i Babylonien är god och de åtnjuter ett stort mått av självstyre. Den judiska religionen genomgår en omfattande utveckling. I avsaknad av templet införs synagogor - mötesplatser där man bland annat håller gudstjänster, men däremot inte utför några offer. Under tiden i Babylon skrivs flera böcker som sedan kommer att ingå i Gamla testamentet. Under denna period avslutas också arbetet med de historieverk som behandlar Israels invandrings- och kungatid - Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna. - (Ester) (Nehemja) (Hesekiel) (Obadja)

    Judarna återvänder till Kanaan

  • 539 f Kr
    Efter Nebukadnessars död börjar det nybabylonska riket förlora makt. Kores den store av Persien erövrar Babylon och upprättar det Medo-persiska riket som blir Främre orientens ledande stormakt. Kores härskar över det före detta Juda rike, som nu kallas Judeen, och många andra delar av Mellanöstern, men han ger invånarna mer kulturell och religiös frihet än det nybabyloniska riket. - (Daniel)

  • 538 f Kr
    Judarna som deporterats till Babylonien får tillåtelse att återvända hem. En första grupp - 42 360 fria män och 7 337 slavar samt kvinnor och barn - återvänder till det område som tilldelats dem, nämligen Jerusalem och dess närmaste omgivning. Offergudstjänsten i Jerusalem återställs och man lägger också grunden till ett nytt tempel.

  • 525 f Kr
    Perserna erövrar Egypten och inleder försök att även underkuva grekerna.

  • 520 f Kr
    Judarna inleder på allvar arbetet med att återuppföra det raserade templet i Jerusalem. - (Haggai) (Sakarja)

  • 515 f Kr
    Det återuppbyggda templet i Jerusalem invigs.

  • Ca 500-450 f Kr
    Det råder mycket missförhållanden i den persiska provinsen Juda. Det är svåra tider, människorna känner sig besvikna på Gud och deras tro börjar svikta. Många judiska män gifter sig med kvinnor från främmande folk med andra gudar. - (Malaki)

  • Ca 410 f Kr
    Många av de judar, som deporterats till Babylonien efter Nebukadnessars erövring av Juda rike, bor kvar i området efter det att Persien krossat det babyloniska väldet. Många perser är negativa mot det judiska folkets närvaro och några personer i hög ställning sammansvär sig i syfte att utplåna främlingarna. Den judiska kolonin räddas enbart tack vare att judar med inflytande i hovet lyckas avstyra angreppet. - (Ester)

  • 458 f Kr
    Den persiska regeringen utser den judiske prästen Esra till ståthållare över bosättningen i Jerusalem. Han får i uppdrag att leda en större grupp judar - 18 000 män plus kvinnor och barn - tillbaka från Babylonien, samt att organisera de religiösa förhållandena och judarnas liv i provinsen Juda. Under Esras ledning reformeras det religiösa livet. Han genomdriver åtlydnad av Mose lag och återinför den traditionella gudsdyrkan i det nya templet. Vid en ceremoni förbinder sig judarna att leva i absolut lydnad mot Toran. Vidare befaller Esra att alla blandäktenskap ska upplösas. - (Esra)

  • 445 f Kr
    Nehemja, en jude som vuxit upp i Babylonien under persiskt styre och med tiden fått en ansvarsfull befattning vid kung Artaxerxes I:s hov, utses till ny ståthållare över Juda med uppgift att återuppföra Jerusalems stadsmurar. Trots motstånd från ledande män i staden lyckas han samla folk och fullborda arbetet på mindre än två månader. I syfte att återbefolka Jerusalem, vars invånarantal sjunkit kraftigt, befaller han vidare att var tionde jude måste bosätta sig i huvudstaden. - (Nehemja)

  • Ca 400 f Kr
    De fem Moseböckerna, Toran, som började skrivas ca 1400 f Kr, sammanställs slutgiltigt till en helhet och etableras som helig skrift.

  • 300-talet f Kr
    Samarierna - ättlingarna till de israeliter som blev kvar i Samarien liksom invandrare från andra folk - uppför ett tempel på berget Gerizim.

    Judeen blir en grekisk provins

  • 333 f Kr
    Grekiska styrkor ledda av Alexander den store besegrar persiska arméer i Makedonien. Detta innebär slutet för det Medo-persiska riket och skapandet av det grekiska imperiet.

  • 332 f Kr
    Alexander den store erövrar judarnas område som nu blir en grekisk provins kallad Judeen.

  • 323 f Kr
    Alexander den store dör och hans rike delas upp mellan hans generaler. General Seleukos tar makten över Persien och Syrien medan Egypten tillfaller Ptolemaios.

  • 301 f Kr
    Ptolemaios I av Egypten erövrar Judeen.

  • Ca 250 f Kr
    En grekisk regent ber judarna översätta hela eller delar av Gamla testamentet till grekiska. Översättningen får namnet "Septuaginta".

  • 198
    Seleukos efterträdare, seleukiderna, tar makten över Judeen. Judarna åtnjuter ett avsevärt mått av självständighet och deras religiösa liv är fritt från störningar. Översteprästen är i praktiken landets härskare och ansvarig inför den utländske guvernören.

  • 175 f Kr
    Antiochus IV Epifanes blir seleukidisk härskare och relationerna mellan vasallstaten Judeen och seleukidriket försämras. Han försöker påtvinga judarna den hellenistiska kulturen och religionen. Han avsätter översteprästen, förbjuder den judiska religionen och inför dödsstraff för sabbatsfirande och omskärelse. Templet plundras och vanhelgas och uppkallas efter guden Zeus.

    Mackabeerupproret

  • 167 f Kr
    Ledda av prästen Mattathias gör ett antal judar uppror mot det seleukidiska riket. Efter en tid blir Mattathias söner - främst Judas Mackabeus - ledare för gruppen som kämpar för självständighet.

  • Ca 165 f Kr
    Daniels bok får sin slutgiltiga form.

  • 164 f Kr
    Det vanhelgade templet i Jerusalem befrias, renas och återinvigs.

  • 142 f Kr
    Efter åtskilliga desperata strider uppnår Judeen självständighet under Simeon Mackabeus, en av prästen Mattathias söner. Denna familj, kända som Hasmoneerna, blir folkets både religiösa och politiska ledare.

  • 140 f Kr
    Simeon Mackabeus utses av Stora rådet till civil härskare, överstepräst och överbefälhavare för den judiska armén. Den hasmoneiska familjen får kungliga privilegier. En serie allianser ingås med Rom, den växande världsmakten, och Simeons son, Johannes Hyrkanus, blir kung över ett utvidgat Judeen. Under de kommande decennierna erövras Galileen, Samarien och Idumeen, och hellenismens politiska inflytande över landet är slut.

  • 128 f Kr
    Samariernas tempel på berget Gerizim förstörs av romarna, men kulten lever kvar.

  • Ca 100 f Kr
    Gamla testamentets kanon är komplett och kallas på hebreiska för TaNaK efter begynnelsebokstäverna i de tre delarna (T)orah (Lagen), (N)eviim (Profeterna) och (K)etuvim (Skrifterna).

    Judéen blir romerskt lydrike

  • 63 f Kr
    Sedan Alexander den stores död har det romerska riket blivit allt mäktigare. Den romerske generalen Pompejus ockuperar Palestina och Jerusalem faller. Landet läggs under romerskt styre och blir distriktet Judeen i provinsen Syrien.

  • 37 f Kr
    Rom utser Herodes den store till kung över Judeen.

  • 25 f Kr
    Herodes den store återuppbygger Samaria.

  • 20 f Kr
    Herodes den store påbörjar återuppbyggnaden av templet i Jerusalem.

  • 12 f Kr
    Den romerske konsuln Quirinius kommer till Syrien där han innehar olika styrande befattningar fram till år 16 e Kr.

  • 8 f Kr
    Det romerska rikets kejsare Augustus ger order om en riksomfattande folkräkning. - (Lukasevangeliet)

  • 5 f Kr
    Jesus ben Josef föds då hans föräldrar, som är bosatta i Nasaret i Galileen, på grund av folkräkningen tillfälligt besöker Betlehem utanför Jerusalem (där kung David en gång föddes). - (Matteusevangeliet)

  • 4 f Kr
    Herodes den store dör vid påsken och hans rike delas upp mellan tre av hans söner. Archelaos får Judeen och Samarien, Herodes Antipas får Galileen och Filippos får trakten nordost om Gennesarets sjö.

  • 6
    Archelaos område - Judeen och Samarien - läggs under direkt romersk förvaltning genom ståthållare.

  • 26
    Pontius Pilatus tillträder som ståthållare över Judeen. I Judeens öken inleder den galileiske predikanten Johannes döparen sin verksamhet, förkunnar Guds rikes stundande ankomst och döper dem som beslutar sig för att börja följa Guds vilja.

  • 27
    Den galileiske snickaren Jesus ben Josef - syssling till Johannes döparen - låter sig döpas av Johannes och inleder själv en predikoverksamhet parallellt med sin släkting.

  • 30
    Jesus avrättas på order av Pontius Pilatus, anklagad för uppvigling och för att ha framställt sig som Messias, judarnas kung. - (Matteusevangeliet) (Markusevangeliet) (Johannesevangeliet)

    I Jerusalem samlas ett antal judar, ledda av tidigare anhängare till Jesus som övertygats om att han var den väntade Messias, att han uppstått efter sin död och farit upp till himlen, och man inväntar nu hans återkomst från himlen för att upprätta Guds rike. - (Apostlagärningarna)

  • 37
    Herodes Agrippa I, sonson till Herodes den store, övertar successivt allt större delar av sin farfars rike. Tack vare hans goda romerska kontakter tillsätts inga ståthållare, utan landet styrs direkt av honom.

  • 43 Den romerske kejsar Claudius låter sina styrkor invadera de brittiska öarna och upprätta kolonier där. Britannien görs till romersk provins och London grundläggs.

  • 44
    Agrippa dör och romerska ståthållare tillsätts på nytt. Även Galileen läggs under dem. Paulus inleder sin första två år långa missionsresa för att sprida budskapet att den utlovade Messias har kommit. - (Apostlagärningarna)

  • Ca 49
    I Jerusalem hålls ett apostlamöte under ledning av Jakob ben Josef, Jesu yngre bror. Den stora frågan är huruvida ickejudar kan ansluta sig till den messiastroende skaran utan att först ansluta sig till judendomen. Paulus hävdar bestämt att alla som övertygats om att Jesus är Messias ska kunna ingå i församlingen, oavsett vilken religion de har. Till slut enas man och beslutar att ickejudar som blivit Jesustroende ska kunna tillhöra församlingen utan att behöva omskäras och hålla fast vid de lagar som tillhör det gammaltestamentliga förbundet mellan Gud och Israels folk. - (Apostlagärningarna)

    Medlemmar av församlingen i Jerusalem genomför missionsresor främst till judiska kolonier runtom i det romerska riket för att förkunna budskapet om Messias. Under de följande åren får den kristna tron allt större utbredning även bland ickejudar i och utanför Romarriket. - (Apostlagärningarna)

  • 50
    Oroligheter bland judarna i Rom, sannolikt orsakade av konflikter mellan Jesustroende och icke Jesustroende judar, resulterar i att kejsar Claudius tvingar alla judar att lämna staden. -
    (Första thessalonikerbrevet) (Andra thessalonikerbrevet)

  • 54
    Nero blir romersk kejsare.

  • 54-59
    Paulus genomför sin tredje missionsresa som avslutas i Jerusalem. - (Galaterbrevet) (Första korintierbrevet) (Andra korintierbrevet (Romarbrevet)

  • 59
    Paulus närvaro i Jerusalem orsakar upplopp. Han grips och placeras i skyddshäkte i Caesarea.

  • 60-62
    Paulus förs som fånge till Rom, sedan han krävt att i egenskap av romersk medborgare få sin sak prövad av kejsaren. I Rom placeras han i husarrest under två år. - (Efesierbrevet) (Filipperbrevet) (Första kolosserbrevet) (Andra kolosserbrevet) (Filemonbrevet)

  • 62
    Ledaren för de messiastroende i Jerusalem, Jakob ben Josef, bror till Jesus, avrättas. Paulus friges från husarresten i Rom och reser till Kreta och Makedonien. - (Första Timotheosbrevet) (Titusbrevet)

  • 63
    Judarna börjar organisera en revolt mot det romerska styret.

  • 64
    Rom härjas av en storbrand som förstör halva staden. Kejsar Nero lägger skulden på de kristna och tre år av svåra förföljelser inleds. Kristna används som mänskliga facklor för att lysa upp Neros trädgårdar.

  • 65
    Paulus fängslas och avrättas. - (Andra Timotheosbrevet)

  • 66
    En omfattande revolt bryter ut i Judeen. Tempelmyndigheterna vägrar utföra offer för det romerska folkets och kejsarens välgång. Den romerska garnisonen i Jerusalem förstörs och en romersk armé som skickas från Syrien slås tillbaka. Judarna intar bland anat den romerska klippfästningen Masada. En provisorisk regering installeras.

  • 70
    En stor romersk armé skickas till Judeen för att slå ner revolten. Jerusalem besegras och plundras och templet förstörs. Antiokia, Alexandria och Rom blir nya centrum för den kristna kyrkan.

  • 96
    Den romerske kejsaren Domitianus inleder två års förföljelser av de kristna. Ledaren för för den kristna församlingen i Efesos, Johannes, den siste överlevande av Jesu lärjungar, landsförvisas till fängelseön Patmos. - (Uppenbarelseboken) (Johannesevangeliet)

  • 98
    Johannes friges och återvänder till Efesos.










  • Copyright © Allt om bibeln